och hednisk, hade bidragit till mr Courtenays samling; menniskoslägtets historia låg i allt hvad Dora här såg, men hon läste deruti endast sin broders. Hennes ögon vandrade från den ena sidan af rummet till den andra. Prof af Palissy, majolica och etruskiskt arbete, från medeltiden och antiken, stodo framför henne, några högt uppe på marmorpelare, andra dyrbarare saker i svarta skåp med glasfönster och messingslås. Här och der lyste en guldeller silfverkopp, eller ett stycke skulptersdt elfenben glimmade matt, och medan bon betraktade dessa saker, såg hon sig sjelf som flicka i sitt gamla hem i Dublinv. Hon tyckte att hon satt uppe och väntade på Paul och tillagade en måltid åt honom, till dess han kom hem. Och hon säg honom äfven! Hon hörde hans röst, hon satt vid hans fötter och såg. upp i hans ansigte, som belystes af elden från kaminen; men dessa minnens bitterhet blef henne för tung. Dora dolde ansigtet i sina händer och gret. Då hon med en kraftig ansträngning slutligen lyckades att hejda sina tårar, såg hon mr Templemore stå framför henne med ett brei i handen och betrakta henne med en tankfull blick. Rodnande reste hon sig upp och gick med någon förlägennet fram emot honom. Jag kunde icke hjelpa det, sade hon urskuldande, jag kunde verkligen icke hjelpa det. Jag kom oförmodadt ino i detta rum, och allt hvad jag här såz, öfverväldigade mig. Hennes skälfvande läppar visade honom, att bevnes rörelse ännvu icke var förbi. Hvad du måste ha älskat din bror! sade han mildt. Ja, mycket, innerligt! Men dessa ord äro kalla och intetsägande — han var allt för mig. Är du säker om att han fullkomiigt förlåtit mig, Dora?