Aftonbladet – 24 november 1868, sida 2

fall, Din enda invändning är hennes fattigdom — men jag säger dig ju, att jag kan föda en hustru. Men hura kunde hon våga att gifva dig sitt löfte? upprepade mrs Luan, stampande i golfvet af raseri. Huru kunde hon våga det? John hade god lust att säga henne sanningen — att Dora icke hade gifvit honom något löfte. Men om jag berättar henne det, tänkte han, så måste jag nästa gång börja från början igen; nej, det är bäst att hon nu tror att saken är afgjord. Om icke mrs Luang vrede hade varit alltför häftig för att tillåta henne tala; skulle hon i sitt raseri ha berättat John, att Dora samma morgon hade blifvit mr Templemores hustru; men då hennes vrede icke längre hindrade henne att yttra sig, erinrade hon gig att hon måste förklara sin egen förrädiska tystnad — och derför teg hon. Hot såg helt butter och nedslagen ut. John kände sig just icke heller så synnerligt munter, men tog likväl på sig en glad min, kysste henne och sade i liflig ten, att han måste gå nu, hvarefter han, gnolande på en melodi, för att visa huru dad och sorglös han var, lemnade huset. Då han kom ut på torget derutanför, tänkte han: Hon upptog det bättre än jag hade väntat. Dörren hade icke väl blifvit stängd efter sonen, innan hennes raseri bröt ut ånyo. Hon lofvade — hon vågade lofva! sade hon och vaggade fram och tillbaka i soffan. Och hvarje af John Luans ömma ord och blickar, hvarje af Doras lyckliga leenden denna morgon, hvarje tecken till kärlek, som bon hade läst i mr Templemores ansigte, återkommo nu i hennes minne och retade henne ännu ytterligare. Hon hade endast velat rädda sin son; men Dora hade bedra