Aftonbladet – 24 november 1868, sida 2

5 OGILLA GI-06) HIVTGSSAHU JUSBIDE PCO ale ljande träsnitt. — Offentliga föreläsningar. Gårdagens iredrag i vetenskapsakademiens hörsal till ;irmån för folkhögskolefonden hölls af rektor iljeström, Programmet tillkännagaf, att hr iljeström skulle tala om sanning. Huru lätt i äro blottställda för förvillelser och irrin-o ar i afseende på hvad som är.verkligt och1 annt i de yttre företeelser, som vi iakttaga l red våra sinnen, visade föreläsaren genom ls nförande af exempel på fall; der vi kunnat: vissledas af känseln i afseende på förhållan: f i 1 f L j-— b— —OD 5 ND 4 en, som tyckas oss de mest påtagliga, af syen i afseende på de mest ögonskenliga ting.i )ch inom vetenskapens verld, på historiens mråde, huru vanskligt är det icke der att eta hvad som är sanning? Den vetenskapga teori, hvilken i går betraktades såsom ann, visas i dag vara felaktig; den histori-4 ka personlighet eller tilldragelse, som längel: ch allmänt blifvit framställd i en dager, lh ramträder, till följd af nya forskningar, nyas pptäckter i dag i en alldeles motsatt. Och i: nån kan icke förundra sig deröfver, då vil: anligen få mer eller mindre felaktiga uppifter oss meddelade till och med om de hänl( lelser, sonr tima rundt omkring oss. Manl: emtar nuförtiden dessa uppgifter,likasom en: od del af sitt vetande, ur tidningarne; men let befinnes vanligen att den, som varit ögon-: ittne till en händelse, har anledning att an: värka någon större eller mindre oriktighet i jerättelsen derom; och dock äro tidningares berättelser vida att föredraga framför yktet, med hvars utsago man måste nöja sig, mm tidningarne icke funnes. Tidningarne ippfånga ryktet i etttidigt stadium och medlela oss händelserna följaktligen utan alltför tora oriktigheter i uppgifterna, under det uti le meddelanden, som fortplantas genom ryket, sanningen efter hand förtunnas likasom nedikamentet vid homöopatens utspädningar. Tal. anförde allt detta, sade han, icke för utt med storm föra sina åhörare till skeptiism, utan för att visa, att vi lefva i en atnosfer af halfva sanningar och af lögn, hvilcen bland andra frukter, som den kan alstra, ifven medför den, att vi lätteligen blifva ikgiltiga för sanningen, att vi slappasi vårt äfvande att söka sanningen och i vår nitilskan för sanningens helgd. Om vi erfara, att i sjelfva bibeln, i den heliga bok, som skall utgöra rättesnöret för vår tro och vårt efverne, förekomma ställen, hvilka af alla kompetenta personer erkännas vara falska, skulle icke dervid vår rättskänsla uppresa sig och vi icke gifva oss någon ro före än dessa förfalskningar blifvit bortrensade? Skulle vi icke enstämmigt höja ropet en ren bibel? Men i stället låta vi saken hafva sin gång, och vi höra lugnt på, att sjelfva Kyrkans fäder förklara lögnen vara vördnaadsvärd genom sin ålder och att dess undanrödjande skulle väcka bekymmer i fromma sinnen! Men om nu denna halfsanningarnes och osanningarnes atmosfer, i hvilken vi måste dväljas, är så förderflig, kan ingentivg göras, sporde tal., för att genom uppfostran motverka dess inflytande? Han besvarade denna fråga jakande och trodde att i detta afseende såväl hemmet som skolan hade vigtiga pligter att fylla. I hemmen ålåge det föräldrarne att genom en ständig uppmärksamhet på sig sjelfva tillse, att barnen icke inledas på lögnens väg. Under den likgiltighet för sanningen, som är så vanlig, förbises detta alltför ofta. Talaren förnyade här den erinran han gjorde i sina ypperliga föredrag för några år sedan rörande uppfostran, om det förderfliga inflytandet af att låta barnen bevittna, ja icke sällan göras till verktyg för dessa små husbehofsoch nödlögner, som äro så alldagliga, att nästan ingen fäster sig vid dem, Man säger sig f. ex. borta för en besökande, som man ej vill taga emot, och man skickar kanske sitt barn till dörren för att framföra denna osanning, Härvid — tillade talaren — stänger man sin dörr för en ovälkommen gäst, men man öppnar i stället för barnen på vid gafvel grindarne till lögnens vildmarker. Här om någonsin gäller satsen: ce west que le premier pas qui coåte. Det börjas. med en nödlögn och fortsättes med en beqvämlighetslögn; en lättsinnighetslögn o. s. v. in infinitum. Ehuro med föga hopp om framgång, ville talaren äfven rekommendera sans och måtta med afseende å konvenansen , Som redan från spödaste år lärer oss att vara osanna inför Gud, våra medmenniskor och oss sjelfva. Hvad åter skolan beträffade, så kunde hon arbeta i sanningens tjenst genom att väcka kärek till sanningen och begär efter kunskap. Hon borde lägga synnerlig vigt vid matematiken, som lärer oss. att draga bestämda slutsatser från gifva premisser, och vid naturvetenskaperna, som skärpa iakttagelseförmågan; men deremot borde hon undvika dessa lärometoder, som fordra att barnet skall, utan egen pröfning och ofta i strid mot det egna omdömets utsago, tro på lärarens och lärobokens uppgifter. I sådan riktning ledd, skall folkundervisningen blifva ett mäktigt verktyg för utrotande af det lögnens ogräs, som hotar att förqväfva sanningens utsäde. Till denna framställning om skolans uppvift anknöt tal. slutligen några ord om folkhögskolorna, hvilkas understödjande med dessa föreläsningar åsyftades, rekommenderande dem den Sokratiska lärometoden såsom en medelväg mellan, å ena sidan, en onsidig känslobildning och, å der andra, en löd minneskunskap. Det ganska talrika auditoriet lyssnade med den mest spända uppmärksamhet till den intressanta framställningen, om hvars innehåll vi här endast kunnat lemna några antydningar, väl vetande att vi härvid gifvit ett nytt vittnesbörd om, att tidningsnotiser ofta neddela sanningen blott ganska ofullstänligt. —