Aftonbladet – 24 november 1868, sida 2

fir honom, mr Templemore plundrat honom. on tänkte på hans svartsjuka och sorg, om han hade vetat, att detta var deras bröllöpsdaf och denna tanke förfärade henne och fyllde benne med förbittring öfver deras lycka och hans förtviflan. Huru kunde de våga vara lyckliga öfver det som :skulle bringa hennes sons hjerta att vända sig i hans bröst? Må de akta sig, må de akta sig! tänkte mrs Luan och sjönk tillbaka i buttert lugn: De äro lyckliga i dag; men må de akta sig, det är allt hvad jag kan säga! tillade hon med en bister nick. Hon gjorde icke John någon fråga, då ban kom in till middagen. Hon sökte icke att få veta när och huru Doras löfte hade blifvit gifvet. Mrs Luan önskade icke veta någonting; hon hade lyckats välfva sin skuldebörda från sina egna axlar på en annans, och måhända fruktade hon äfven för beriktigande upplysningar. John, som var en riktig kujon i det husliga lifvet, kände sig mycket lättad af sin mors tystnad, och i likhet med de flesta kujoner af. hans kön vid dylika tillfällen, berömdå han sig just öfver det som han saknade. Det är ändå ingenting som går ER mot mod och bestämdhet, tänkte han sjelfbelåtet. Qvinnorna tycka om att man visar sig modig, och den bästa af dem behöfver en stark arm att stödja sig på. Din skål, lilla mammax, tillade han muntert, i det han höjde sitt vattenglas och drack modren till. Mrs Luan sade ingenting, men. blef helt blek och gaf honom en kalt blick; det var som om hon i ett ögonblick hade blifvit cairvoyant och sett mr Templemofe i detma höja sitt glas mot Dora för samma ändamål och säga med blandad stolthet och ömhet: Er skål, mrs Templemore!