första glaset, börjar konversationen, under det man skär tjocka skifvor eller rättare stycken af det långa brödet, hvilket går w hand i hand. Någon brödkorg har jag ännu icke lyckats upptäcka i Frankrike. Under det hr Mauroy lägger för sig af fisken, en charmant sole av gratin, sysselsätter sig det! öfriga sällskapet med smör och rädisor och hvarjehanda småsaker att tugga på, s. k hors doeuvre, som alltid står framsatt på bordet. Man beklagar dem, som nu äro ute få högslätten deruppe, bortom qvarnen, och änner sig sjelf i det bästa välbefinnande. Je gratulerar mig att icke hafva stannat i hålvägen, men kan ej underlåta att tänka på den lilla vallflickan och undra om hor ännu kommit under tak. Fisken smakar förträffligt. Fru Mauroy är stolt öfver den fisken, men hon suckar när hon tänker på sin käre gosse, den unge löjtnanten, som kanske i detta ögonblick är i strid med kabyler elle: med något af öknens andra vilda djur, och hon klagar öfver det oförnuftiga militärlifvet, isyanerhet när detta skall förläggas till någon garnison i Afrikas vildmarker. Man måste tjena sitt fädernesland, säger hr Mauroy, men han suckar äfven han, tycker jag, och ser missnöjd ut mången gång, när han talar om sin sons epålett. Hr Mauroy är en vacker gammal man, så der omkring sextio år, en kraftfull gestalt med ädla drag och ett vördnadsbjudande grått skägg. en patriark, som älskas, nästan tillbedes ai sin familj och aktas af alla som känna honom, fastän mången likväl kallar honom en fantast. Han var notarie i Paris och hade kommit i stort anseende för sin omutliga rättskänsla. Det påstås att icke alla notarier hafva samma goda rykte. Då utbröt Februarirevolutionen och Mauroy helsade sakernas nya ordning med oskrymtad glädje. Han hade länge med harm varit vittne till den korruption, som Ludvig Philips regering befordrade, och han trodde att den republikanska styrelseformen utgjorde den bästa garanti för friheten. Hans tänkesätt voro kända och man visste äfven att han med handling bidragit till republikens införande. Han blei vald till folkrepresentant och var ännu vid statskuppen medlem af lagstiftande församlingen samt ansåg sig såsom patriot och hederlig karl skyldig att söka göra motstånd mot en sådan kränkning af konstitutionen Mauroy tillhörde de besegrades antal och gick i landsflykt. Hans hustru och små barp följde honom; och i Belgien kämpade han i många år med svårigheten att försörja sin familj. Hans rättrådighet såsom notarie hade just icke skaffat honom stor förmögenhet och då han nödgades lemna sin byrå vind får våg, spolierades det lilla han kunnat samla. Men Mauroy tillhör de sega naturer, som icke låta olyckan kufva sig. Hans kunskaper och talang att föra pennan ledde honom in på den litterära vägen, och efter nagra ar af ofta ganska hårda försakelser tillkämpade han sig åter en oberoende ställning, gaf sina barn en förträfflig uppfostran och fick sjelf slutligen ett anseende inom den litterära verlden. Det är endast för få år sedan familjen kunnat återvända till fäderneslandet, der Mauroy snart för sina besparingar — en fransk litteratör kan verkligen göra sådana — öpte sig den lilla egendom, der de nu bo hela året och der jag vistats denna sommar. Det är ett litet rum ledigt i öfra våningen, hvilket egentligen står och väntar på löjtnanten, som ämnar komma hem, när han skjutit ihjäl alla kabyler, som icke inse fördelarne af fransk civilisation; men det rummet blef upplåtet åt mig, hvilken af fru Lemaltre rekommenderades såsom en stilla och oförarglig menniska. . Man måste tjena sit fädernesland, upprepade herr Manroy och lade bort fiskspaden, och så suckade han ännu en gang. . Kan man icke tjera täderneslandet på annat sätt, än som militär? invände herr Landrol, mågen i huset, en ung vacker karl, hvilken är gerant för en af de större liberala tidningarne i Paris. Utan tvifvel, svarade hr Mauroy, men pi vet ju huru Ernest blef militär? Jag vet, min far, svarade hr Landrol med uttryck af aktning och deltagande. Det är ännu eu hemlighet för mig, huru unge hr Mauroy kom att blifva militär, men jag tror mig hafva hört att han vid lottdragningen till konskriptionen fick ett olyckligt nummer och blef soldat, fastän jag icke hört om fadren ej kunde friköpa honom — det kostar två å tre tnsen franes — eller om den unge mannen icke vita låta friköpa sig. — Alltnog att ban blef soldat öch spart tjenat sig upp till löjtnant. Fru Mauroy bjöd på fasan i dag. Det låter troligtvis mycket stort för svenska öron, men är icke så ovanligt i Frankrike och ej öfverdrifvet dyrt. Bra smakar det, och så l: är fågeln så Vacker, att det blir en riktigt i estetisk rätt, hvilken jag skulle vilja kostal på mig så ofta som möjligt för att tillfreds-1. ställa min känsla för det sköna och goda. . Tfter päronet och sist osten dricka vi kaffe vid bordet. Fru Landrol, stora gifta menniskan, skall alltid hafva en canard af sin far, d. v. s. en sockerbit doppad i kaffe, ja Gud vet om det icke är en sockerbit, stundom doppad i det petit verre, som hr Mauroy slår i åt sig sjelf, sedan han först serverat sin måg. Det är en barnslighet, som den lilla frun ej vill öfvergifva, när hon kommer i föräldrahuset, ty den påminner henne, säger hon, om de dagar i Brössel, då hon satt på sin faders knä och hörde honom tala om la belle France, hvilket hon då icke ännu kände, men dit hon drogs med oemotståndlig makt. Det är pjoller kanske alltsammans, men jag dömer ej så hårdt, då jag ser att kärleken är den som verkar. innan jag ännu sett Frankrike, tänkte jag som alla andra svenskar, att i detta land icke skulle fignas nägot familjelif. Så har man försäkrat Oss, och man tror ofta på så mycket, fastän man icke undersökt det. Efter kaffet passera vi tu! salongen, ett förtjusande rum både under gommar och vinter. Här har jag suttit mången varm sonimarafton, sedan jag promenerat mig trött i trakten eller ledsnat att sitta i bersän emelJan citmalites, sannerligen jag vet hvad den växten beter på svenska, jasmin och andra starkt doftande blommor. Jag har satt mig vid de öppna glasdörrarne, som leda ut tillj trädgården, vändt ryggen åt lampan och ansigtet åt månen, hvilken belyst trädgården med de vackra akasieträden och landskapet, som skymtar fram på sidan om muren, som. begränsar graruens park, och så har jag halft drömmande lyssuat till de toner, som Marie, CO ttrarna ManrovY. — de flesta franska!