Aftonbladet – 23 november 1868, sida 3

ken färg här i luften och på marken! Bladen börja falla af, men luften är lika ljum som ren. Om jag vore poet, skulle jag kalla den balsamiskt ljuf eller något sådant der, som jag mycket väl känner, men icke kan uttrycka med min torftiga prosa. Vinkullarne äro för längesedan plundrade, men violblommorna dofta så skönt, och från mitt fönster ser jag huru bondqvinnorna nu äro sysselsatta med den tredje skörden af smul tronen, stora, saftiga jordgubbar, som hvarje dag, klockan två på morgonen, resa till Pa ris i kolossala korgar, lastade på små åsnor, och förvandlas der till några klingande silfverslantar, i värde från tio sous till hundra sous stycket. Jag beklagar att jag icke är poet och ej heller målare, utan helt enkelt en mer eller mindre klart reflekterande förståndsmenniska, som blott söker att observera och studera lifvet så godt jag kan. Vore jag målare, skulle jag icke släppa konstföreningarne i Stockholm och Wexiö, förrän de tilläto mig att exponera ett dussin solnedgångar på hösten, sådana man i Sverge aldrig sett maken till. Jag har sinne för allt det der, jag tjasas deraf och blott beklagar, att jag icke kan återgifva det. Men hösten har icke alltid praktfulla solnedgångar, det är nog sannt. Det gifves ftoar, då ovädret öfverraskar mig långtifrån madame Mauroys vänliga salong och då jag blir våt som en höna, innan jag hinner hem. Jag tycker om långväga promenader och företager sådana helst ersam. Jag stretar uppför den lilla vägen, som begränsar ena sidan af familjen Mauroys egendom, vänger om hörnet af den stora väderqvarnen, hvars vingar knaka i höstvinden, och befinner mig på en högslätt, hvarifrån jag njuter af en vidsträckt utsigt. Under mina fötter ser jag ett intagande höstlandskap, stora parker med af årstiden bjert kolorerade trädpartier, eleganta villor inbäddade mellan dessa träd, grå bygator, pittoreska murar, spetsiga kyrktörn, ett och annat åkerilt, många vinkuilar, och öfver alltsammans lyser solen så präktigt. Det händer dock att ett hotande moln rycker tram från en annan sida, men ofta är jeg djerf nog att icke akta på det hotet. Jag fortsätter min väg och låter tankarne flyga fritt omkring, till dess jag befinner mig uti en hålväg, som leder till en by, hvars röda skorstenar skymta fram mellan kyrktornslika popplar af magraste slaget. Af luften ser jag blott en smal strimma ofvanr hålvägen, men den strinmen blir alltmer olett, den blir slutligen svart, under det de magra popplarne se ållt gråare ut och buga sig för vinden med en servilism, som jag ej tycker om. Ovädret bryter löst. Jag har ej annan tilllyktsort än en hagtorn k uti hålvägen, ty till byn med de röda skorstenarne är det alltför långt. En hagtornshäck är just icke gästvänlig. Regnet faller i strömmar. Hålvägen är som cen tratt, hvilken samlar allt det våta på mitt arma hufvud. Men jag är icke ensam. Bredvid mig hukar en liten vallflicka sig ned, ett vackert barn med nakna fötter i klumpiga träskor... och, de små bottinerna på Boulevard des Italiens! Den lilla vallungen blir mitt sällskap, till dess ovädret gått förbi. Det är en situation, som kanske icke är så angenäm, som när man i en elegant salong befinner sig framför den stora spiseln med den flammande brasan och underhåller n intressant konversation med en elegant verldsdam eller, hvarför icke, en elegant verldsman.. Men man kan finna intresse uti att samtala äfven med en liten vallflicka, vär man står under pipen af en kolossal ratt och tager en präktig stråldusch höstiden. Då jag går, ger jag flickan en gros sou, hvaröfver bon blir mycket gladare än verldsmenniskan uti den eleganta salongen ifver den mest smickrande komplimang. Ovädret kan icke räcka hela dagen. tänker ag, och vanligtvis får jag rätt i den förmolan. Jag begifver mig åter på hemvägen. Det är icke så lätt att streta uppför hålvägen igen, ty marken är uppblöit och gewomskuren af bäckar, hvilka forsa med st kande fart långt efter sedan regnet upph Men trägen vinner, och jag kommer åter öfver högslätten, förbi qvarnen och befinner uig snart igen vid den lilla gallerporten i len med slingerväxter bekransade muren. jag p r den lilla gräsmattan, lika grön, om när jag såg den första gången, och prydd ued några sena blommor. Framför mig ligrer det lilla hvita huset med de gröna periennerna. Jag skyndar uppför de få trapptegen utanför förstugudörren, under markisaket, i hvars skydd ännu blomma sällsynta xter uti stora blåmålade faience-krukor. ch så står jag ändtligen i den rymliga förtugan, der allt är så propert och blankvoleradt och madame Mauroy sjelf tager mot mig, vänligt småträtande öfver min örsigtighet att gifva mig uti ett sådant väder utan att ens taga på mig ett par rägaloscher, af hvilka det finnes ett stort rval, prydligt uppradadt i förstugan, nedanparaplyerna och promenadkäpparne. När nin vänliga gumma, såsom jag kallar majame Mauroy och hvilken benämning hon i ullt matt förtjenar, slutat träta på mig för romenaden, uppmanar hon mig att skynda ned toiletten, ty dinern är svart färdig, lockan skrider framemot sex och mörkret ar redan fallit öfver nejden, plötsligt såsom et kommer här i landet, nästan utan någon kymning. et dröjer ej länge, förrän jag förvandlat nig från en våt höna till ett torrt fruntimher och befinner mig i matsalen, der famil;n redan är färdig och Claire, en af husets jenande tärnor, visar sig i dörren med en ykande soppskål. Ah, den goda soppan! Jen smakar något, må ni tro, efter en prorenad i hböstväder och sedan man tagit tråldusch i en hålväg. Bordsduken är blänande hvit, en egenskap, för hvilken madame lauroy genast vid mitt inträde i huset tillann sig min vänskap, ty det är icke alltid a vanligt i Frankrike att se hvita bordsukar. Äfven i mycket aktningsvärda hus nner man bordet ofta dukadt med en ful äfnad i grått eller gult, något som jag alrig lärer mig att fördraga. På den hvita uken blixtra kuverterna i skenet från den tora Jampan, hvilken också upplyser en hel längd glada ansigten. En liten bebe reser g från sin högbenta barnstol och vill sticka äsan öfver soppskålen för att undersöka mebället, innan det kommer i tallrikarne, :en erhåller en. vänlig vink från ett ingt untimmer att afstå från sådana upptäcktsSO. Det är tre generationer vid bordet i dar.