reatursmarknaderna. De danska uppkö-ls arne hafva i år tillhandlat sig en mängd inga kreatur (oxar och kor), allenast de vait i godt hull, för att vidare kunna gödas trakten omkring Kjöbenhavn. Denna afättning på Danmark har varit särdeles förnånlig, och det är otvifvelaktigt att den med varje år skall ökas. — Kreatursutskeppninen från Kalmar till Hamburg och Libeck ar äfven varit betydlig. I Westergötland, nen särdeles i Wermland ha för norsk räking kreatursuppköp skett, och denna hanlel skall ganska säkert äfven ökas sedan Wermlandsbanan blifvit fullbordad. — Ännu ir det icke bekant huru stor kreatursutföreln varit i år, men att den uppgår till ett vögst betydligt belopp och att den i icke inga mån hindrat prisfallet på kreaturen i löst. är otvifvelaktigt. En omständighet bör härvid särskildt framvållas. Först på de sista 6 4 8 åren hafva vara landtmän börjat bedrifva kreatursgödningen systematiskt. Förr uppköptes och insattes oxar, sedan de en längre tid begagnats såsom dragare, till gödning och endast på vösten vid den tid då brännerierna komno i gång. Stalloxarne blefvo slagtfärdiga först frampå vintern, då tillgången oftast blef större än afsättningen. Annu vid allmänna andtbruksmötet i Göteborg 1859 blefvo inga vödkreatur utställda och hr v. Reis, som beårifver den största kötthandeln i Göteborg, nödgades vid nyssnämnda tillfälle reqvirera slagtkreatur från Jylland, på det att mötets ledamöter skulle få godt kött. Numera erhållas utmärkt vackra gödkreator vid hvarje årstid, hvartill i ganska väsentlig mån bidrager den ökade Tättheten att afsätta djuren på olika håll genom jernvägsbefordringen. Hura fördelaktig en väl ordnad kreatorsgödring är och af huru stor betydenhet kreatursafsättningen på Kjöbenhavn kan bli ramgår exempelvis deraf att från Säbybolm, Marieberg och Hillesborg, hvilka egendomar tillhöra skånska sockerbruksaktiebolaget, har under loppet af ett år till Kjöbenhavns slagtare afyttrats slagtkreatur för 40,000 rdr; djuren hafva betalts med 5 rdr pr lisp. lefvånde vigt. fverallt har fårens antal under innevarande höst ganska betydligt minskats med anledning at den befarade foderbristen. Den varma sommaren var för dem vida gynnsammare än för de öfriga husdjuren, hvilka trifvas bäst på tuktiga beten. Under det långvariga och ypperliga höstbetet blefvo fåren vida fetare än vanligt, och de hafva derföre ganska fördelaktigt kunnat afyttras. Anmärkningsvärdt är att priset på får och fårkött står högre i år än förlidet år. Detta gäller dock för får af goda köttracer, hvilka numera äro allmänt utbredda. Det ärsannolikt att fårafvelns värde skall bli allmännare erkändt, icke blott derföre att om den väl skötes, så lönar den sig ganska väl, utan i ven derföre att fåren som snabbt föröka sig och med god utfodring fort utbildas, vida lättare och utan någon störande rubbning i hushållningen kunna minskas så snart ett ogynnsamt foderår inträffar. en andra omständigheten, som vållar att det befarade starka prisfallet å kreatur i höst icke inträffat, är utan tvifvel den, att landtmännen, som allmänt inse af huru stor vigt det är för jordbrukets bestånd att bibehålla sina större kreatur just nu, anstränga sin omtanka i större grad än förr för att åstadkomma en väl ordnad utfodring och för anskaffandet af fodersurrogater. Behofvet är uppfiningarnes moder,, säger ett gammalt ordspråk. Förr, då missväxt på foder inträffade, anlitade landtmannen vanligen i första rummet den närmast till hands liggande åtgärden — nedslagtning af den såsom öfverflödig ansedda boskapen. Nu anlitas denna åtgärd blott i inskränktare skala, emedan boskapen i och för sig sjelf har ett högre värde än förr. När således våra landtmän anstränga sig till det yttersta för att icke eller så litet som möjligt minska de absolut behöfliga kreaturens antal, så är det en väl beräknad åtgärd för bibehållandet af det ka-. ital oförminskadt, som skall lemna framtida ! Inkomst. Det är dock klart att kreaturens framfödande under ett så svagt foderår som det innevarande, icke aflöper utan dryga uppoffringar. De lättast tillgängliga fodersurrogaterna hafva ringa näringsvärde och intet af dessa förtäres af kreaturen utan betydlig tillsats af verkliga näringsämnen. Endast i foderbrist kan landtmannen till utfodring anlita granoch tallris samt sågspån — nödoder i ordets verkliga bemärkelse. Men foderbristen skall vara ytterst hotande, innan dessa ämnen anlitas, och kreaturens hunger högt uppdrifven, innan djuren deraf förmå sig att förtära hvad som är motbjudande för dem. Ibland alla de foderämnen, som den välmenande omtankan nu föreslagit, intager dock renlafven första rummet. Märkligt är emellertid, att huru närande denna växt än är (1 lispund renlaf anses ega lika fodervärde med !a lispund hö) och fastän tillgången derpå är outtömlig i de nordliga provinserna, så egerdock det egna förhållandet rum, att den äfven i de nyssnämnda provinserna allenast till en ringa del ingår i husdjurens (kornas) utfodring och att, om den af dem skall förtäras, så måste mjöl eller gröpe användas till påströ. Skulle man icke häraf kunna draga den slutsats, att i denna växt ligger något för nötboskapen motbjudande? Denna förmodan har också verkligen bekräftats af åtskilliga landtbrukare från Norrland, med hvilka vi samtalat. De ha velat betrakta renlafven endast såsom ett nödfoder, och framhållit, att om icke så vore förhållandet, skulle i de trakter, der renlaf ganska lätt kan erhållas, ett vida större antal nötkreatur kunna födas, än fallet nu verkligen är. Nyss anförda omständigheter undanrödja de betänkligheter som uttalats mot ett annat, efter all anledning mera fördelaktigt sätt, för renlafvens framtida användande. Förlidet år, då professor Stenberg gjorde den märkliga upptäckten att af renlaf kan beredas bränvin, helsades denna upptäckt obestridligen såsom en triumf för vetenskapen med allmän belåtenhet. Då var spanmålsimporten ganska stor, och man reflekterade till fördelen af att använda renlaf i stället för spanmål till bränvinsbränning. I år, då foderbristen är öfvervägande, tyckes en reaktion i allmänna tänkesättet vara på väg att inträda. Man bör noga betrakta såsom en nationalförlust om -ej -renlafven nu och allt framgent användes uteslutande till kreatursfoder. Ja i välment omtanka går man nu så långt, att man yrkar det renlafven