Aftonbladet – 20 november 1868, sida 2

Courtenay började beklaga sig och Dora gaf honom bönfallande blickar. Han lofvade att de icke skulle bli länge skilda åt, men skilda åt var det tydligt att de måste bli. Det var derföre med stor glädje, men icke mindre öfverraskning, som Dora, då hon trädde in i sängkammaren för att taga af sig sin bruddrägt, fann mrs Luan sittande derstädes. Ack, tant, så snällt det var! ropade Dora. Men hvarföre kom du inte förr, hvarföre kom du inte för att se mig vigas? Mrs Luan såg på henne; aldrig såg en Fraud mera strålande och lycklig ut än Dora, då hon nu stod der framför sin tant, med båda händerna hvilande på hennes axlar och med det gladaste leende seende henne in i ansigtet. Jag började tro att ni inte brydde er om mig, tant, fortfor Dora näbbigt, i det hon sökta taga på sig en mörk min. Ar du vigd? frågade mrs Luan. Dora skrattade muntert. Kära tänt, det här är väl inte min hvardagsdrägt, eller hur? frågade hon. Nihar väl aldrig sett mig i hvitt med orangeblommor förrän i dag, eller hur? Men är du verkligen gift? fortfor mrs Luan. Dora tog af sig handsken och visade vigselringen på sin venstra hand. Tror ni det nu? frågade hon muntert. Föröfrigt är mr Templemore der nere, och om ni bara vill komma ned, så skall ni få höra att han kallar mig mrs Templemore. Han har redan gjort det två gånger, och, tillade hon i sin .glädjes fullhet, jag tror nästan att han är lika lycklig som jag. Hela hennes väsende röjde glädje och lycka, hvaruti blandade. sig en icke så ringa portion triumf. Hön kunde icke hjelpa det.