Aftonbladet – 19 november 1868, sida 2

Ingenting inträffade, som kunde uppskjata det öde, som en qvinnas dårskap och en annan qvinnas förräderi hade nedkallat öfver dessa två. Mr Templemore önskade ett hag stigt bröllop, och ingen satte sig deremot. Den morgon, på hvilken Dora skulle bli hans hustru, var utsatt, och under tiden besökte han henne hvarje dag. Han kom tidigt och stannade länge och då han icke var hos henne, kände han sig orolig och olycklig. Han visste icke sjelf hvad det var som fattades honom. Han tyckte sig vara liksom förhexad. Det var som om han aldrig förr hade sett att denna flicka var värd att vinna. Han erinrade sig att han hade beundrat henne, men han kunde nu icke tro på sin gamla benodran; den var så kall, så död. Stundom bade han enstaka glimtar af förnuft, och då förundrade han sig öfver sig sjelf, men detta var endast glimtar och ingenting annat. (Forts.)