Aftonbladet – 19 november 1868, sida 2

— Påfren och Danmark. Från Rom skrifver en korrespondent den 3 dennes till Pall Mall Gazette: Här talas så mycket om de ord, påfvea vid sitt besök i Civita Vecchia ställde till engelska och danska konsulerna, att jag gjort mig besvär för attriktigt noggrannt fa kännedom om dem. Den heli lige fadren yttrade först till danska konsuln: Ni representerar en stat, min herre, hvars geos ka område väl är mycket inrö som förvånat hela verlden gesvarade sina ittigheter mot de makter, som missbrukade in styrka till att slå den omkull. Derefter vände sig IL I. till engelska konsuln och anmärkte: England, min herre, gjorde orätt, mycket orätt i att svika Danmark, som det var både dess pligt och dess intresse att understödja. Det var ett sätt att gå till väga, som icke för starkt kan fördömas, ty det var ödesdigert både för Danmark och Polen. Om England fortsätter på det viset, så skall det för sent upptäcka, att det är förnedradt. De tillstädesvarande trängde siv så nära för att höra dessa yttranden, att åtryckningen kom tron upphöjningen att svigta och påfven fick en häftig stöt. Genom en behändig rörelse lyckades han dock undgå att blifva nedskulffad och yttrade till sin ängsliga omgifning: Varen icke rädda; kan kanske fall, men påfven sjelf skall aldrig falla.