Aftonbladet – 19 november 1868, sida 2

I sådant fall hyser ni personlig ovilja emot mig,, sade han med en viss hältighet. Dora log, men svarade helt enkelt: Hvarföre skulle jag göra det? Mr Templemore kände sig alltmera förbryllad och äfven till en viss grad sårad. Aila hans ömma visioner hade försvunnit, och han såg endast en lugn, stolt qvinna, som icke tycktes bry sig synnerligt mycket om honom, och hvilken han, i trots at denna likgiltighet — eller, tyvärr kanske just på rund af denna likgiltighet — icke kunde ata bii att önska sig kunna vinna. Hade hån tvekat om han skulle gifta sig med henne eller icke; hade han följt henne så långt och så ifrigt, hade han under den si;a halftimmen understödt sin sak med alla möjliga skarpsinniga argumenter, för att dock slutligen vara tvungen attge efter? Mr Templemore var icke någon vacker karl, och det visste han; men han visste äfven att qvinnan vida oftare vinnes genom örat än genom jgat, och om han än aldrig hade anat att Dora älskade honom, hade han dock alltid sett att hon tyckte honom. Flerfaldiga gånser hade han besegrat henne, fått henne att böja sin vilja under hans, och nu, då han unvände hela sin förmåga till att tjusa henne, misslyckades han. Då han bjöd henne sin samhällsställning, sin rikedom och hvad han ned skäl satte ännu högre, sig sjelf, missyckades han. Ian kände sig stött och såad, men på samma gåug starkt lockad, och letta oväntade motstånd var den sista mäkiga frestelse, som gjorde Dora oemotståndig och kom honom att fatta det beslut, att cke lemna rummet, innan han hade segrat. Säledes,, sade han med en blandning af sänsla och vrede i sin röst, com rörde Doas hjerta, således är det ert oföräuderliga beslut, miss Courtenay? Vi kunde bli lyck