han gjort ex dubbel upptäckt: att den flicka, som håde den föregående aftonen förlofvat sig med honom och flytt bort från honom på morgonen, älskade honom -—och att denna stupida qvinna, som talade till bonom med så sällsamt öfvermod bade bedragit honom. Men antingen förjagade den ena iakttagelsen den andra. eller dölde det berusande medvetandet af att hafva besegrat en stolt qvinnas hjerta, för honom alla spår af det förödmjukande nederlag han lidit genom en annan qvinnas band; eller också hjelpte den rättsinthet och det ädelmod, som förbjuder oss att misstänka utan bevis, att störta honöm, genom att hviska till -honom att han icke borde: fästa någon vigt vid en uppbragt qvinnas ord. TJag vill visst inte såra er, mrs Luan, sade han med ett leende; men det ni berättar, är så besynnerligt, att jag har svårt för att tro det. Kan ni ge mig något bevis på sanningen af det ni säger? Nej, sade hon buttert. Tror pi att Dora satt på papperet: Jag tycker om doktor Richard ? Nej, jag kan inte ge er något bevis, men jag vill aldrig mera se John, om det inte är sannt. Orden doktor Richard gjorde mera för att öfvertyga mr Templemore än det: bedyrande som följde derpå. Doktor Richard! Det låg en sällsam trollkraft i detta namn öch i de minnen det framkallade. Betydelsefulla tecken, på hvilka han då icke hade gifvit akt, döko nu upp, och hvart och ett af dem var vältaligt och hade en hel historia att berätta. Mången rodnad, mången plötslig blekhet, blickar både stolta och blyga, den lyckliga glöd, som spred sig öfver hennes ansigte, då han trädde in i rummet, dess allvarliga uttryck, då han steg upp för att gå — allt detta erinrade han sig och förstod det för första gången. Hade hon således älskat denne fattige och sorglöse doktor Richard, om hvilken hon ingenting. visste, utom att han var fattig! Hade hon älskat honom utan att tänka på egaren al Deeriah och, garen till Les Roches? Mr Templemore gick