Af ofvanstående torde synas, att hr Sterky hvarcen såsom generalkonsul eller i egenskap af Köpnan kunnat ha. någo färde af, att Wadrghtla jårå gjökaptelief efrättelsen om möjlighetth ör dem att sjelfva få sina papper påtecknade i ullen, en förmån, hvilken då helt tyligen blifvit peviljad, mön icke sju år förut, såsom. af bröfvet Morgenbladet kunde förmodas: — Efter engelsmätinen och nordtyskarne har, jag all anledning förmoda att våra fartyg äro de iorstä, Som bösagnat sig af denna rättighet. Genom öfverenskommelse på börsen härstädes bar sedandess beslutits, att i stället för de s. k. basspenmingarne skall uppbäras, under namn af clearing, charge 10 kopek för utgående intagen äst, dock så, att i intet fall deiitid afgift får öfverstiga hvad som förr erlagts i passpenningar, nemigen 14 rubel för segelfartyg och 30 för ångfartyg. — De flesta stora handelshus härstädes vilja göra afgiften obligatorisk, men hrr G. Sterky Son hafva bestämdt motsatt sig detta. kapten Haagetisens skrift yttras vidare: Hr zeneralkonsuln Borde för längre tid tillbaka hafva kontrollerat handelshuset F. Winberg C:s beSattning å våra fartyg under rubriken hospitalsgift. Härmod förhåller sig som följer: I Cronstadt underhölls sedan många år ett så kalladt tyskt sjömanshospital, till hyilket icke blott svenska och norska, titan äfven alla andra nationers fartyg inbegripet ryska), med undantag blott af engelsmän, fransmän och amerikanare, erlade en afgift vf 6 kopek för intagen utgående läst, mot hvilken gift fri sjukvård erhölls under vistelsen i Cronstadt. -Afgiften från de Förenade Rikenas fartyg hade dertill utgjort år 1866: 1255 rubel och år 1867: 1901 rubel. Då detta så kallade hospital befanns ytterst bristfälligt, ehuru de dertill inkasserade beloppen voro ganska betydliga, sökte jag först, med öfriga deruti intresserade missionschefer, öfverenskomma om gemensamma åtgärder för att utreda frågan och untingen ställa hospitalet under en ansvarig direk;ion, med skyldighet att till detsammas bästa använda de inflytande medlen, eller ock på annat lämpligt sätt besörja om nödig sjukvård för besättningarne. Alla mina bemödanden 1 detta fall strandade dock och hrr Winberg O:i nekade bestämdt att underkasta sig någon kontroll öfver förvaltningen af de medel, de för ändamålet uppburit eller komme att uppbära, då hospitalet, enligt deras påstående, vore ett deras enskilda företag, för hvilket de ej vore någon räkenskap skyldiga. Intet bemyndigande att af fartygen uppbära den omnämnda afgiften kunde af dem företes; men hospitalet hade, enligt deras uppgift, egt denna rättighet åtminstone sedan början af detta århundrade. Under dylika förhållanden, och då det var temligen påtagligt, att bättre sjukvård kunde för billigare pris beredas vårt sjöfolk i Cronstadt, anmodade jag generalkonsul Sterky att underrätta såväl våra sjöfarande som hrr Winberg C:i om att den ifrågavarande afgiften vore fullkomligt frivillig, så att den ej kunde någon aftvingas. De af våra Sjökaptener, som funno det fördelaktigt att medelst en sådan afgift tillförsäkra sina besättningar nödig sjukvård, ega fortfarande rättighet dertill, ehuru ganska få lära deraf begagna sig. För de öfriga ombesörjde vice konsul Smith på tillfredsställande sätt behöflig sjukvård, dels ombord, dels på det stora ryska hospitalet, der löfte med största välvilja gafs, att vårt sjöfolk skulle komma att vårdas at svensktalande läkare och uppassare, hvilka der alltid äro att tillgå, en fördel, bland flera andra, som de på det tyska hospitalet saknat. En ytterligare vinst blef, att hr Winberg C:i funno för godt :mnedsätta afgiften för de fartyg, som fortfarande vilja anlita deras hospital. id den ganska besvärliga utredning, som i denna fråga måste göras, har hr generalkonsul Sterky, såsom vanligt, gått mig till handa med största nit och beredvillighet. Med skäl torde svårligen kunna förebrås honom, att våra fartyg, i likhet med de flesta andra nationers, fortfarande erlade en afgift, som utgått alltsedan århundradets början och hvilken de flesta andra flaggor ännu i denna stund äro underkastade. Afgiften, utgående till ett nyttigt ändamål och i sig sjelf ej betydlig, hade troligen aldrig inför generalkonsuln blifvit öfverklagad, isynnerhet som den: ej erlades här, utan i Cronstadt, och till: ett der befintligt sjukhus. I Petersburg mer än annorstädes är det nödvändigt, att beskickningarne åtaga sig många a de göromål, som synas i främsta rummet tillhöra konsulaten, cnär en minister onekligen förmår längt bättre och kraftigare -hos öfverordnade myndigheter utverka rättelse af ett inissbruk eller en nyttig förändring i bestående förhållanden, huru mycket personligt anseende en konsul än lyckats åt sig förvärfva. På sätt jag här sökt visa, äro alla de anmärkningar af någon vigt, som mot: generalkonsul Sterky blifvit gjorda i skrifvelserna till Morgenbladet, dels grundade på misstag, dels oförtjenta. Hvad tvisterna mellan skeppare och lastemottagare beträffar, har jag ej vidrört dem, enär tydligt torde va.a, att när konsuln förgäfves sökt medla parterna emellan; på sätt här skett, har han nått gränsen för sin verksamhet, hvarefter domstolarnes vidtager. , Frågan måste då öfverlemnas till en advokat, för att i laglig form göras gällande. Hvad sont återstår af beskyllningarna torde vara några hastiga ord, hvilka kunnat kännas sårande, men säkert ej varit så menta. Under brådskande kontorsgöromål kan ej hvarje ord vägas på guldvigt. Hvar och en, som närmare känner hr generalkonsuln, torde med mig få gifva honom det vitsord, att en mera förekommande, tjenstaktig och belefvad man torde svårligen träffas, på samma gång som hans heder och karakter äro öfver allt beröm. Hans frikostighet, synnerligen mot landsmän, har jag ofta hört omtalas, men aldrig att man Jagt honom egennytta till last. Vid detta tillfälle har han troligen fått uppbära det missnöje. som egentligen bort riktas emot vissa föråldrade handelsbruk, hvilka det ej berott af honom att förändra, men som jag erkänner vara wf den beskaffenhet, att de kunna sätta äfven den medgörligaste fartygsbefälhafvares tålamod på ett hårdt prof. S:t Petersburg den 4 Nov. 1868.