satt tillbakalutad i vagnen vid sidan af sin bestörta och förbryllade mor, kunde hon med en bitter suck säga till sig sjelf: Se så, nu är allt förbil Men när är något förbi här i lifvet? Det steg, som Dora hade tagit, för att undgå sitt öde, påskyndade just desslopp och gjorde dess nppfyllande så mycket säkrare. ; Klockan var icke mer än två, då mrs Luan, som satt ensam, förtretad och förvirrad, hörde mr Templemore komma uppför trappan. Han kom för att tillbringa en timme med Dora. Han kom i en lugnare stämning än den, hvaruti han lemnade henne den föregående aftonen, betraktande förhållandena vid sitt förestående giftermål mera sådana de voro än som de hade förekommit honom i detta häftiga, öfverspända ögonblick; men han kom äfven som en älskare, om icke med fruktan och tvifvel om hennes gunst, så åtminstone med tillräcklig kärlek till henne i sitt hjerta: Madame Bernard var icke dernere. och det fanns ingenting som kunde förbereda honom på hvad som hade händt, innan har trädde in i rummet; men då han såg oordningen, såg mrs Luan sitta der allena oct såg ett försegladt bref på bordet, förstod har allt i ett enda ögonblick. Hvar är miss Courtenay? frågade han skarpt. -Hon har rest. Rest?, Han tog brefvet, bröt sigillet och läste; derefter slet han det förbittrad i stycken, vände sig till mrs Luan och utbrast häf tigt: Hura har miss Courtenay vågat behandla mig så? Dora hade, tyvärr, rätt. Hans första känsla var icke smärta, utan förbittring och sårad stolthet. Huru kunde hon, den fattiga flickan, som han hade hedrat med sin blick, våga gäckas med honom, Richard Templemore, herren till Deenah? Hvad har händt sedan i går afton, som skulle kunna rättfärdiga ett så besynnerligt beteende? frågade han en stund derefter,