Aftonbladet – 17 november 1868, sida 2

lysniogar. Om vi lemna Rouen klockan tolf, så kunna vi vara i London i morgon.n Mrs Courtenay satt alldeles handfallen. Det var också verkligen ett bra stort fall från diamantörhängena i i hennes dröm till afresan i verkligheten. Då hon hemtat sig från sin öfverraskning, började hon göra invändningar mot. ett så plöteligt beslut. Isynnerhet bad hon Dora enträget om att icke resa förr än hon träffat mr Templemore. Han skulle bli så förnärmad, sade hon medlidsamt. Dora hängde hufvudet. Ja, det skulle förnärma honom, men det: skalle icke smärta honom. Säret kunde icke gå djupare än till hans stolthet; äfven hennes barnsliga oskyldiga mor, som såg så litet, kunde se detta. Jag kan inte se honomp, sade Dora, i det hon såg upp. Jag kan inte säga honom allt det jag säger dig, mamma. Det skulle bara se ut som om jag ville framkalla motsägelser från hans sida, hvilka jag likväl inte önskar höra. Han skulle ånyo säga mig att jag är ung, vacker och älskvärd, och att han naturligtvis beundrar mig och slutligen skall komma att älska mig. Nej, jag kan inte säga allt detta och höra honom säga om alltsammans igen. Dessutom kunde det hända att han inte förstode mig. Ty i alla händelser fordrar jag inte att min man skall afguda mig — jag förtjenar inte och väntar inte en öfverspänd kärlek af någon. man; men att nåon man skulle gifta sig med mig bara derföre att hederr uppmanar honom dertill, det kan jag aldrig gå in på — nej, aldri, aldrig! tillade med blixtrande ögon och höjd röst. Mrs Courtenay kom nu fram med nya invändningar; men ehuru hennes dotter lyssnade tåligt till hennes ord, bevektes hon dock icke af hennes skäl. (Forts.)