en vacker, ung hustru med Fr lockar och milda, blyga ögon, hvilken han kunde fängsla vid sin sida utan tyranni; ty hvilka hans syften kunde blifva, skulle hon dela och älska dem, och likväl icke älska dem endast för hans skull eller för att behaga honom. Icke underligt då, att han gaf sådana syner rum och bjöd dem vara välkomna denna ensamma afton, sedan han hade lemnat Dora, då han. visste att han den följande dagen skulle återse henne och att hon innan veckans slut skulla bli hans hustru. Dora hade äfven sina drömmar, men ack, huru olika mr Templemores! Hon dro sig snart undan från sin mors hysteriska golä lje öfver en så oväntad lycka till sitt eget rum, och der satt hon och försökte att tänka. Ack, huru lycklig skulle hon icke varit, om hon hade kännat betrakta framtiden med samma ögon som han! Men göra hvad hon ville, kom alltid en tung, mörk sky och omtöcknade den herrliga strålglansen af hennes lott. Att bli mr Templemores hustru, aktad, lycklig, fri från vanrykte — ett så bittert qval för ett stolt hjerta — att bli hans utvalda umgänge, hans väninna, hans barns mor, att dela hans bekymmer, hans sorger och fröjder — ja, detta var onekligen en stor och ren lycka, Men ack, att bli hans hustru och se honom lida och ångra sig, att känna att hon var en börda, en hämmande tyngd, som han påtagit sig, att vara ett föremål, om icke just för ovilja, så åtminstone för en undergifven resignation, och att se detta och vara tvungen att uthärda det — detta var molnet, och det skrämde Doras bjerta, som om det hade varit dödens sista, stora mörker. Nej, allt annat hellre än det!b suck:.de hon. Jag skall säga honom i morgon att jag inte kan — nej, jag kan inte.n (Eorts.)