Aftonbladet – 16 november 1868, sida 2

ma, utan att man kallar på dem! Mr Templemore hörde Dora till slut, och då han betraktade hennes bleka ansigte, som nu var eldadt af en lidelsefull rörelse, och höll hennes hand i sin, tänkte han: Jag visste aldrig att detta fanns inom henne! Hvem skulle kunnat tro att denna täcka och godlynta flicka skulle kunna se präktigare ut än någon tragisk drottning? Rachel sjelf har aldrig mera liknat eld och lågor än denna Dora Courtenay; hon yttrade aldrig ett för evigt! — för lg, dö mera sorgset och bebådande. Ja, jag kan nog tro att det finns fara hos henne. Men alla älska vi faran, och mr Templemore tyckte icke mindre om Dora deriöre att han upptäckte detta farliga element hos henne. Föröfrigt hyste han hvarken tvifvel eller fruktan. Jag fruktar ingenting, svarade han med ett tryggt leende — åtminstone ingenting af det slaget. Jag skall aldrig känna ånger eller ledsnad, nej, aldrig — aldrig! Hura skulle hon väl kunna tvifla på honom? Han tviflade ju icke på sig sjelf. Han visste icke att han nu gaf vika för en farlig frestelse. Han älskade henne icke; men det finnes många känslor utom krlek som herrska i en mans hjerta, och ir Templemore skulle hellre mångfald sa gånger ha satt sin egen och Dots sällhet på spel, hellre än att afet, från henne just nu. Sjelfva henues VP ing var ljuf som en lockelse, och . nennes onda aningar låg ett ömt trots, som hade en egen tjuskraft. Det är svårt att veta hvad han hade känt, ifall han hade anat att denna stolta flicka älskade honom; men hon hade förstått att väl dölja sin hemlighet, och han visste det icke. Det enda han visste, var att hon var ung, intagande och svår att vinna och enligt männens sed