Aftonbladet – 16 november 1868, sida 2

storm hade gripit och nu skakade hennes späda varelse. Ännu är det inte för,sent, sade hon med låg, men tydlig röst. Ännu är ni fri, mr Templemore. Jag vill inte vara frin, svårade han leende, i det han åter tog hennes hand. Hon lät den ligga sluten i hans. Hon stod ett par steg ifrån honom, lugn och blek och med en glans i sina ögon, som sände någonting likt en rysning genom hans kropp, Mr Templemoren, sade hon i samma låga ton, innan ni binder er oåterkalleligt, så hör mig och lägg mina ord på hjertat. Jag är hvarken så god eller så fullkomlig, som ni tror. Jag ären stolt — mycket stolt qvinna, Jag har lätt för att bli sårad, men jag kan inte lätt glömma eller förlåta en oförrätt. Om jag blir er hustru, blir jag det nied medvetande om att ni inte gifter er med mig af. kärlek. Detta medvetande skulle möjligen kunna göra mig oresonlig och anspråksfull. Jag har aldrig tänkt mig ett sådant eldprof och vågar inte svara för min klokhet eller mitt tålamod. Ack, mr Templemore, granska ert eget hjerta och besinna er väl! Ar ni inte säker om att ni aldrig skall ångra: letta steg — är ni inte säker om att jag uldrig skall få läsa ånger eller ledsnad i edra jgon — så lemna mig för er egen skull — ;y jag skulle bli farlig — för min skull, ty ag skulle förlora förståndet! Lemna mig nu — lyd mig! Det hos mig, som nu fängslar r, kan förlora nyhetens behag; ert tycke för nig kan kallna, och min korta lyck? kull lå vara förspilld. Vida bätte ip BE j kta.k ue då ett oförjent vanrykte ett sådant öde — vida .uwmM Sorg nu, än att vara lycklig för nägra timmar, och så få ångra dem för vigt — för evigt! Hvilka sällsamma tankar kunna icke kom