Aftonbladet – 16 november 1868, sida 2

henne. Han gick endast några slag fram och tillbaka i rummet och kom derefter åter tillbaka till henne. Bästa miss Courtenay, sade han mildt och bevekande och fattade hennes hand, medan han: talade, strid inte mot ödet — detta är något som måste ske. Ni måste bli min hustru, och jag måste bli er man. Niär den enda qvinna, med hvilken jag med heder kan vifta mig, och jag är den enda man, som verlden tillåter att ni ffter er med. Det har varit Försynens vilja att vår vänskap skulle bli det innerligaste och ömmaste band; låt oss icke motarbeta dess anordning, utan åt oss lyda och välsigna den. Skulle det vara så svårt att älska, der det varit en så sann vänskap? Då vårt umgänge och sällskap hittills varit så behagliga, skulle det då bli så svårt. att uthärda dem dagligen? Hvarföre skulle vi inte bli lyckliga, ja mycket lyckliga tillsammans? Säkert skola vi oli mycket lyckligare, än om hvar och en af oss lefde för sig sjelf, skild från den andra. Begär inte af mig att jag skall afstå från r — jag kan inte göra det! Den önskan ag hyser i denna sak är lik en aning af nåat stort, oförväntadt godt, som det plötsigt blifvit mig möjligt att ernå. Är inte äfven Evas sällsamma och hastiga kärlek tiller ett tecken till vår bestämmelse? Att ni skall bli mig så kär och så dyrbar som en hustru kan bli för sin mans hjerta, detta vet jag ika visst som att jag sitter vid er sida,j med er dyrbara hand i min; och anse migl nte för inbilsk, om jag känner mig för-l vissad om att jag med tiden äfven skulle vinna er kärlek. Ligger det inte i er, il varje sann qvinnas, natur, att slutligen älska len man, hvars namn, hvars väl och ve hon! lelar? Jag lofvar att jag i början skall vara ! ålig och inte fordra mycket. Jag skallinte