Aftonbladet – 14 november 1868, sida 2

Hon reste sig upp medan hon talade, Mrs Courtenay såg helt fövirrad ut. Sannerligen— började hon. Men hennes svägerska ville icke tillåta henne att fortsätta. Se så, kom med nu, sade hon befallande. Mr Templemore vill helt säkert tala allena med Dora. Dora försökte göra invändningar, och mrs Courtenay göra motstånd; men mrs Luan brydde sig icke om någondera delen. Slaget var ju nästan vunnet, och hela hennes väsende hade en segrares myndighet. Hon fattade sin svägerskas hand och halft lyfte, halft knuffade henne upp ur stolen. Se så, han måste träffa Dora allena, säer jag, hviskade hon i vred ton, då mrs Jourtenay temligen förtrytsamt begärde att få veta hvad hon menade med ett dylikt uppförande. Tant, sade Dora; men hennes mor hade plötsligt gått öfver till fienden, och Dora befann sig allena i rummet, då mr Templemore öppnade dörren och trädde in. Hon hade rest sig upp, då hon hörde hans steg komma uppför trappan, och nu stod hon tyst och allvarlig framför honom. Den bleka aftondagern föll genom det öppna fönstret på hennes ansigte. Han närmade sig henne utan att säga något, och derpå stannade han. Begge vexlade en lång, tyst blick af sorgsen forskning. Och de hade allt skäl dertill. Samma storm hade gått fram öfver dem begge och efterlemnat siva grymma spår på hvardera af dem. Huru trötta och illa åtgångna sågo icke båda ut! Han fattade hennes hand, som icke gjorde någet motstånd, och såg henne med det innerligaste deltagande in i ansigtet. Gud i himmelen! utropade han. ,Jag såg er inte riktigt i dag på morgonen. År det möjligt att jag är orsäken till detta?