Aftonbladet – 14 november 1868, sida 2

lemna denna verld, som hon fann så bitter och söka sig ett lugnt ställe, der hon kunde njuta andaktens lycka?... Det fanns ju fristäder, hvilka just voro bestämda för den som voro sårade och öfvervunna i lifvet: strid — hem, i hvilka de kunde lefva och dö aflägsnade från hvarje ovänlig blick! Ack om endast hennes mor vore försörjd, hurt gerna skulle hon icke då söka sig bort til et säkra ställe, der Louise de la Misericorde glömde Louise de la Valliöres synde och dårskaper; huru gerna skulle hon icke göra som den der andra Louise, den landsflyktige franske kungens dotter, och sätts en evig skranka mellan sig sjelf och en gryn verld! Men det kunde icke låta sig göra. Di Dora hade suttit i kapellet en timmes tic och lemnade det genom en af sidodörrarne och kom ut på en liten öppen plats, studsade hon till vid åsynen af mr Templemore, som stod och betraktade henne med en oafvänd djupt sorgsen blick. Blodet strömmade til hennes hjerta, hennes hufvud svindlade och hon blef stående orörlig, då han kom fran emot henne. Först trodde hon att slumpen, icke öfverläggning, hade framkallat detta möte; mer då han sade med allvarlig röst: Miss Cour tenay, hvarföre undviker ni mig? rodnade bon och svarade honom hastigt och förebrå ende: Mr Templemore, detta är inte — inte ädelt gjordt af er! , Han såg dyster, nästan ond ut, Han aflägsnade sig två steg, men kom derefter tillbaka. Låt mig besöka er i afton, sade han och få tala med er i fem minuter, så skal jag sedan aldrig — aldrig mera falla er beIdde