Aftonbladet – 13 november 1868, sida 2

Han lemnade dem; men han hade knän. past kommit tro trappsteg nedför den snala trappan, förrän dörren ofvanför öppnades och mrs Luan visade sig uppe vis, början af balustraden. Liksom om hon icke hade lagt märke till att han stannat; och väntade på hvad hon hade att säga, vidrörde hon sakta hans axel och hviskade: Hon går till Nötre-Dame hvar morgon klockan åtta. Utan att gifva honom tid att svara, drog sig denna oväntade bundsförvandt tillbaka in i rummet. Hon fann der mrs Courtenay sysselsatt med att öfvertala Dora, men, som det tycktes, med föga utsigt till framgång. Men hvad kan det väl göra dig, om du ser honom ett ögonblickn, sade mrs Courtenay; han kan ju inte ha särdeles. mycket att säga dig.n Jag kan inte se honom... ack, jag kan inte se honom! svarade Dora, som ännu skälfde från hufvud till fot. Det kan inte leda till något godt, och det skulle krossa mitt hjerta; — jag kan inte se honom ! Hon talade med en så djup smärta, att mrs Courtenay blef bragt till tystnad. Han måste skrifva,, sade hon raed en blick på mis Luan, han måste skrifvax aJa, ja, låt honom skrifva,, sade Dora helt ifrigt; säg honom det, om du så vill. Jag kan uthärda ett bref, men inte det andra. Okunnig om mrs Luans förräderi, smög sig Dora som vanligt ut den följande morgonen, Hon gick hvarje morgon klockan åttå. tilk Nötre-Dame och stannade der i ett sidokaell, standom en timme, stundom längre. Det rekom henne som om hon måste ha dött, om hon icke hade haft denna tröst. Denna timmes tystnad, ensamhet och bön räddade henne från förtviflan. Det var likväl icke alltid hon bad, (Forts.)