Aftonbladet – 13 november 1868, sida 2

MMMM måhända det, att hon kunde och borde ha förutsett detta, Hon borde aldrig ha begifvit sig till mr Femplemores hus. Sjeltva hennes kärlek till honom borde ha hållit henne tillbaka; det kunde ju icke komma anpat än ledsamheter och bekymmer deraf. Horu vacker början än såg ut, kunde denna episod af hennes HF likväl icke sluta på annat sätt än i mörker. Det finnes en vacker tafla, en af en bland de gamla mägtarne, som visar oss Jesus-barnet, som i all sköns lugn och ro ligger och sofver på sitt kors. Det finnes ingen sorg, intet bekymmer i detta barnansigte, som är gudomligt äfven i sin hvila. Korset är litet liksom de små nakna lemmarne, som hvila derpå. Men det växer med tiden till manshöjd, och vi som känna hvad framtiden skulle a i sitt sköte, detta via dolorosa, som slutade Hyfvadskalleplatsen för att köpa vår återlösning —vi kunna ieke utan sorg betrakta detta lilla barnkors, Sålunda förhåller det sig äfven, ehura vi icke veta det, med månget menniskolif, på hvilket man endast ser början men icke kan gissa slutet. Korset är der — korset, som skall växa med tillväxten af detta lif och från hvilket det aldrig mera kan skiljas; det kors, som menniskohjertat måste bära upp till ett eller annat andligt Golgatha, och hvarpå det förr eller senare skall fastnaglag, etandom i skam — eller hvad verlden kallar för skam — alltid j smärta. Men hvad vi, som se på, icke alltid kynpa se, är ofta bekant för den som skall lida; r tidigt känner han smärtsamma förebud på ommeade strid. Att känna kärlek för en som icke besvarar vår ömhet, 9eh att dock söka denna dyra varelsen slö, dör är ve påskynda egen undergång. Dygd, frid, pamn oc rykte stå på spel, och en af döm måste oundvikligen gå förlorad, Detta visste Dora, och