Aftonbladet – 12 november 1868, sida 3

Framtidsrörelser i Preussens evangeliska kyrka. IL Protest af Berlins notabler. — Stadsfullmäktige biträda mangrant petition om kyrklig reform. — De ortodoxe desavuera Knak, som blir syndabock. — Knak orubblig. — Berlinska pastoralkonferensen. — Bannbulla mot protestantföreningen. — Motstånd inom sjelfva konferensen. Den med ett omätligt bifall helsade skrift, hvari 119 af Berlins anseddaste män uppträdde mot kyrkomötets hierarkiska anda, är af följande lydelse: Synodens ortodoxa parti har lemnat förklaring, hvarur framgår: Hvarje fri protestantisk teologi frånkännes rätt till existens. För alla en sådan riktning tillhörande prester skola evang. landskyrkans predikstolar stängas. Högaktade mäns af denna riktning personliga karakter missfirmas med insinuation, att de missbruka unionen till sköld för att sprida afsigtlig otro. Alla evang. landskyrkans prester skola för framtiden förpligtas på bekännelseskrifternas bokstäfver. Partiet vill påtvinga vår stad och provins en psalmbok lik den gamle Porst. Partiet ifrågasätter vår bildnings grundvalar, till och med Copernici, med den reformatoriska rörelsen beslägtade, rikare verldsäsigt Genom vår stad, genom vårt land går en djup känsla af de svåra skador, som detta arti bereder evangeliska tron, kyrkan, skoan, evangeliska folkets hela lif. Vi påstå: 1) Vårt evavgeliska folk frågar efter frukterna. Det ser trons väsen eji dogmen, utan i fromheten; det anser all teologi berättigad, som skaffar det fromma, upplysta, samvetsgranna prester och själasörjare. 2) Vårt evangeliska folk frågar efter mannen; hvarje evangelisk prest är för det berättigad, som har ett heligt allvar för sjelfständig växande insigt samt den gudomliga sanningens förkunnande och efterföljd. 3) Missfirmandet af värdiga presters personliga, officiella karakter tillbakavisa våra församlingar med harm. 4) Presternas förpligtelse på bekännelseskrifternas bokstäfver anser vårt evangeliska folk för ett kyrkans förderf. Nn Berliner-psalmboken af 1829 tillfredsstäl de vilja behålla henne. 6) Öfver naturveienskapens lagar är den heliga skrift, det religiösa lifvets bok, ej afgörande. Jorden rör sig. kring solen. Tillika inlemnade samma män hos magistraten en inlåga,; hvilken sedermera stadsfullmäktige — något som väl sällan förekommer — genom enhälligt beslut biträdde, hvari hos magistraten begärdes ej blott skydd för de liberala presterna, utan ock om. dess medverkan 1) för en församlingen dess rätt gifvande omgestaltning af författningen, och 2) för författningsmessig reglering af förhållandet mellan skola och kyrka: beggedera somenda medlen för ett kraftigt afvärjande af det ortodoxa-öfvergreppet och herrsklystnaden. Magistratens svar utföll gynnsamt. Af dessa båda dokument visar sig, att från liberala sidan kardinalpunkten rätt fattades och att Knak med sin tro på den stillastående jorden behandlades blott som bisak, om än som ett symptom för de hos ortodoxien befintliga dåliga vätskorna. Emellertid verkade den sista resolutionen med sin anspelning på Knak, i det den hos ortodoxien väckte fruktan att genom längre tystnad i afseende å Knak göra sig ohjelpligt löjlig, att två ortodoxa medlemmar af synoden, Tauscher och Heffter, i offentlig förklaring läto Knak falla och att nu från älla sidor, på pastoralkonferensen och till och med från konsistoriet den stackars Knak desavuerades; hvilken dock till hans partivänners största förargelse i tidningarne proklamerade, att han förblef fast vid sin antikopernikanska åsigt, såsom i bibeln, hvilken för honom äfven i dessa frågor vore norib, den enda grundade. i Men emellertid hade en intressant frontförändring föregått. Berlinska pastoralkonferensen hade på sitt årsmöte först på listan ställt en diskussion öfver kyrklig öfverhet och kyrklig lydnad. Det var en känd hemlighet, att denna höglutherska konferens, som var missnöjd med-öfverkyrkorådet, ville låta detta förstå, att dess lydnad kunde en fån ta slut. Men plötsligt fick referenten förhinder; man ansåg bättre att för ögonblicket låta oppositionen mot kyrkostyrelsen fara och i stället erbjuda sig denna som stöd. Konferensen slog sig nu i stället på de brinnande kyrkliga frågorna. Ledarne på denna konferens, tillika hufvudhjeltarne på synoden, funno den hittills intagna positionen ogynnsam; de kände, att de ej kunde vinna de liberala presternas alsättning, och att förklaringen af de 21 sannolikt skulle bli en monolog utan praktiska följder, och så angenämt det särskildt för öfverkyrkorådet skulle varit, om striden inslumrat, så skulle de dock derigenom lidit ett för svårt nederlag; derför förklarade ordföranden, att man ej ville afsätta presterna, äfven om man kunde. Efter detta återtåg för den utbrutna folkstormen gjordes så en plötslig svängning, och i: en fulminant bannbulla, som framlades, utsågs hela protestantföreningen till föremål för angrepp. Man förteg visligen, att denna förening ville i sig förena särskilda riktningar och derför ej var i tillfälle att uppställa bestämda dogmatiska satser öfver Kristi person, öfver bibeln m. m.; deraf uppgjorde man nu den krassaste bild. Föreningens svar ha vi meddelat i Aftonbladet n:r 258. Till och med inom konferensen blef dess eget stilprof af flera ogilladt. Presten Rauh från Potsdam betecknade det som sårande sanningen, då det ställde i falek dager män som Schleiermacher, Neander, Nitzseh; äfven af protestantföreningen gåfve den en falsk bild; men då han betecknade gränserna för apostoliska symbolum som obestämda, föll kättardomrarnes ålderman, Hengstenberg, som nu fann sig rätt i sitt element, öfver honom och dundrade: den som anser ap. symbolum obestämdt, för honom är det en olycka att vara prest. Då sjönk Rauhs mod, han gjorde ursäkt och nekade visst ej grundfakta. Afven hofpredikanten Rogge från Potsdam, som er fullkomligt våra församlingars behof: