Aftonbladet – 12 november 1868, sida 2

förmår ingenting göra!s men Doras bild vände oupphörligt tillbaka och lät icke afvisa sig. Den återvände strålande, lycklig och ungdomsfrisk, utan. ringaste spår af sorg eller smärta på hennes panna, och fyllde det mörka, dystra rummet med sin klarhet och log så ömt ned på det sofvande barnet, att mr Templemorej kände som om ett stygn hade genomträngt hans hjerta. SJETTE KAPITLET, Det finnes sorger, för hvilka det icke gifves någon tröst. Hvarken mrs Courtenay eller mrs Luan försökte trösta Dora. Hon klagade icke; icke ett enda knotande ord gick öfver hennes läppar. Hon vandrade visserligen omkring i Tuset, blek som döden; men hon bar sitt öde i stum resignation eller någonting snarlikt denna. Om framtiden och sina planer, ifall hon hade några, talade hon icke. Hon satt för det mesta isitt rum och sydde flitigt. Hon kunde icke förmå sig att gå ut, undantagandes tidigt på morgonen. Hon behöfde nu icke besöka taflegalleriet. För öfrigt var hennes historia utan tvifvel vid det här laget känd i Rouen — historien om den flicka, hvilken mr Templemores tillkommande hustru hade förebrått hennes dårskap och hennes skam. Hon satt i sitt rum vid det öppna fönstret, dold af muslinsgardinen, då denna tanke kom öfver henne. Hennes historia! Det hade varit en tid, då hon icke hade någon sådan, och nu var måhända hennes namn på allas läppar, hos nåa ett föremål för medlidande, hos andra ör hån och förakt, Madame Bernard skulle få utkämpa hennes strider och rättfärdiga henne med sin gälla tunga — hvilken olidlig tanke det var! — eller kanske söka urskulda henne med hennes oerfarenhet. (Forts.) ;