Aftonbladet – 12 november 1868, sida 2

rade henne en timme eller mera; hon rörd sig icke ur stället, och då mr Templemorc slutligen aflägsnade sig, var hans hjerta uppfyldt af sorg, medlidande och förtrytelse Men han var maktlös, och han visste det: Jag kan ingenting göra, tyvärr, sade har flera gånger till sig sjelf. Ack, mr Templemore, mrs Logan har rest! ropade miss Moore med förtviflad röst, då han trädde in i Les Roches. Men hon äl inte långt borta; hon sofver i Dieppei natt. Mr Templemores enda svar på detta tal var Hur står det till med Eva? Jag tror att hon sofver. Han gick upp på Evas rum. En nattlampa brann på bordet; dess ljus föll på Evas lilla säng. Mr Templemore satte sig ned och såg på barnet. Hon hade gråtit sig till sömn, och kinden var ännu våt af tårar. Det skulle ha varit bättre för Eva, om jag aldrig hade fört miss Courtenay hit, tänkte mr Templemore, helt sorgset. Denna sorg gar naturligtvis öfver, men den skall säkert innandess komma att kosta henne mången bitter sorg. Han kände sig mycket beklämd. Barnets sorg plågade honom, och den sörjande, orörliga gestalt, han hade sett i Doras rum, plågade honom ännu djupare. Huru olika mot denna förkrossade qvinna var icke den Dora, som han ännu kunde erinra sig sittande i stolen, som stod tom framför honom med det ljusa håret sammanhållet af ett blått band, och ljuset skinande på hennes ungdomliga anlete, medan hon berättade Eva sina sagor! Hennes blick, hennes leende, sjelfva det sätt hvarpå hon bar upp sitt hufvud, sjelfva ljudet af hennes röst — allt återkom i hans minne med en underbar liflighet. Han skulle helst velat glömma dessa syner, ty de plågade honom, och han kände ständigt: Jag