Aftonbladet – 12 november 1868, sida 2

brefvet och kuvertet. Han betraktade de sammankrumpna pappersaskan under bland ning af förakt och undran. Och så skull det då slutas! tänkte han. Så skulle de då slutas! Om jag bara hade velat tillåt henne att i grund tillintetgöra miss Courte nay, skulle hon velat förlåta min förment otroKet; men det ville jag inte, och så finne hon det lättare att afstå från mig och frå sin hämnd. Kärlekens tyngd i den ena våg skålen var så ringa, att den icke kunde upp väga en fjäders tyngd i den andra. Nåväl må det så vara, och må mrs Logans öde bl sådant som hon sjelf valt det! Han känd sig så lugn, att han icke kunde annat är förvåna sig öfver sig sjelf; men det var m en gång så. Han kunde tänka på denne slutliga skilsmessa mellan honom och Florence, som om de hade varit tvenne främlingar, och betrakta saken med samma opartiskhet. Men så kall han än var, kände har dock alltid något; ty han glömde en lång stund Doras bref. Då hans blick händelsevis föll derpå, erinrade han sig plötsligt des: närvaro. Det var ett kort och bestämdt afslag. Hon beklagade sig alldeles icke öfver den oförrätt hon hade lidit, men sade ett kallt och obevekligt nej till alla mr Templemores anbud och böner. En stolt qvinna! En mycket stolt qvinnab tänkte mr Templemore. Men hon får också finna sig i det öde hon sjelf valt. Då Eva trött vid att leka och ännu bedröfvad öfver förlusten af kusin Dora, kom in till sin far, fann hon ett annat bref, som låg och krymte ibop till en svart askhög. När kommer kusin Dora tillbaka? frågade hon klagande. Innan mr Templemore hann svara, antydde ett svagt gnällande ute från trädgården, att Fido förenade -sig-i frågan.