Aftonbladet – 11 november 1868, sida 2

brottslig, och ingen menniska skall tro mr Templemores förnekande. Att stanna i hans hus skulle ha dömt mig, och att lemna det dömer mig — det finnes inte något hopp! Hvart jag vänder mig i lifvet, skall förtalet möta mig! Äfven mr Templemore var utan hopp, ty han kände sig maktlös. Han stannade ute öfver två timmar denna morgon, förgäfves grubblande öfver ett medel, utan att kunna finna något — åtminstone icke något, som hans egen vilja kunde åstadkomma utan hjelp. Till Florence ville han icke vidare vädja; dertill var hans harm alltför stark och djup. Hans kärlek var sårad, hans stolthet och ära kränkta. Han stängde förtrytsamt sitt hjerta för h.nne och beslöt att låta det bli vid den dom hon sjelf hade fällt. Mea om nu mrs Logan icke ville taga tillbaka sina ord, skulle väl miss Courtenay vara tålig och finna sig i sitt öde? Han hetviflade det, och att han ej finge göra sig någon förhoppning derom, det erfor han nogsamt, då han återkom hem. Han hade knappast kommit innanför grindarne till Les Roches, innan han upphanns af miss Moore, som äfven kom in igenom dem. Allt är nu godt och väl igen, sade hon ifrigt — allt är nu godt och väl igen, mr Templemore! Godt och väl? utropade, han. Ja visst, jag träffade nyds mrs Lågan, och då hon fick veta, att miss Courtenay hade rest, så blef hon helt mild igen. Mr Templemore stannade och blef mörk som natten. Har miss Courtenay rest? utropade han. Ja, hon ville nödvändigt bege sig af med sin mor och tant. Jag gjorde naturligtvis allt hvad i min förmåga stod för att hålla henne qvar, men det var omöjligt. Och om