Aftonbladet – 11 november 1868, sida 2

ihoplagdt och försegladt framför honom, må ste jag skrifva till Florence. Det hade varit en tid då detta bestyr icke hade varit en ansträngning; så enfaldig hans vackra fästmö än var, hade han dock en sång funnit ett nöje uti att lägga sin fantasis skönaste blommor för hennes små fötter. Men nu var denna tid förbi, och med tungt och sorgset hjerta kände mr Templemore, att den aldrig mera skulle återkomma. Nej, aldrig mera skulle hon bli honom så lyrbar som hon förr hade varit. Medlidande och stolthet, icke kärlek, gjorde honom mildare stämd emot henne. Ingen qvinna, med hvilken han hade varit så nära förenad, skulle beskylla honom för envis och oädel vrede; men förlåtelse är icke tillgifvenhet, och det låg en hemlig bitterhet i mr Tempemores hjerta, då han slutat brefvet till Dora och började brefvet till mrs Logan. Han skref icke några förebråelser, han yttrade icke ett ord om den oförrätt hon hade tillfogat honom; men han talade om Dora med lugn, utan lidelse, som om van vore öfvertygad att mrs Logan ångrade ad som hade förefallit och önskade att sona det onda hon hade åstadkommit. Han vad henne icke om att göra detta, han gaf wenoe full frihet; men under allt detta låg let tydligt, att endast på dessa vilkor en terförsoning kunde bli möjlig. Då han slutat detta bestyr — och har bitert det hade varit, derom hade mrs Logan Idrig någon aning — gick mr Templemore, ned en suck af lättnad, att uppsöka Eva i kolrummet. flan fann barnet halft sjukt af n sorg, som han ej kunde undanrödja. Han unde taga henne i sitt knä, smeka henne ch borttorka hennes tårar, men han kunde cke lofva att Dora skulle återvända. Hans de låg icke i hans egna händer. (Forts.)