Aftonbladet – 11 november 1868, sida 2

detta kunde han icke förgäta; hans ära var räddad, men det band, som den föregående dagen hade varit så starkt, var ännu icke helt och hållet slitet. h Jag skall skrifva till hennec, sade han Det vore kanske bättre, om ni ville gå till henne, antydde miss Moore. Ni vet huru stackars Florence ger efter för ögonblickets ingifvelse. Antag att hon blir ond igen — att hon skulle tycka att ett bref vore alltför kallt — och att hon skulle skrifva ett häftigt svar, ehuru hon inte hade någon mening dermed! I sådant fall skulle ju den sista villan bli värre än den första. Men mr Templemore såg ut som om han ansett sig väl kunnat bära det öde som sålunda, förespeglades honom. Jag skall skrifva till henne, sade han ännu en gång. Och så begaf han sig direkte till sitt arbetsrum, som om han beslutet att icke vidare tala om denna sak. Doras bref var kort, just ett sådant bref som mr Templemore hade väntat. Han genomläste det tvenne gånger, och derefter satte han sig ned och skref, icke ett bref, utan två. Först skref han till Dora. Hon hade bed: honom att icke göra något försök att få tala vid henne, och huru sträng och orimlig denna begäran än föreföll honom, erinrade han sig likväl huru grymt hon hade blifvit förorättad och ville icke bryta derersot. Men han använde alla möjliga skäl och bevis för att förmå henne att afstå från sin föresats samt slutade med en bön. Tvinga mig inte att känna, sade han, att den olyckligaste dagen i ert lif var den på hvilken ni sammanträffade med doktor Richard i monsieur Merands butik!) Och nu, tänkte han, då detta bref låg