Aftonbladet – 10 november 1868, sida 3

Miss Moore, stammade hon, ovädret är förbi, och mrs Luan... Skall jag följa er hem? frågade mrs Luan mildt, i det hon gick fram till henne. Jag är inte rädd för ovädret. Låt mig följa er, Florence.n Nej, nej, svarade Florence med en förskräckt rysning; men som hon icke vågade fortsätta den anklagelse hon hade påbörjat, upprepade hon hastigt: Ovädret är förbi, och jag önskar att komma härifrån; vill ni skicka Jacques eller någon annan med mig, miss Moore? Jag skall gå och ropa på honomn, sade miss Moore och gjorde min af att gå; men Florence höll :så hårdt i henne, att hon ej kunde komma ur stället. Då hon såg miss Moores förvånade blick och mrs Luans bistra segerleende, äterhemtade hon likväl snart så mycken fattning att hon kunde säga: Ja, för all del, var så god och ropa på Jacques och låt mig få gå med er; jag kan inte uthärda att vara allena. Jag skall stanna hos er, sade åter mrs Luans vänliga stämma. Nej, jag tackar så mycket, svarade Florence. Se der tror jag att Jacques kommer. God natt, miss Moore, god natt! I nästa ögonblick var hon borta. Miss Moore såg på mrs Luan. Mrs Luan,, sade hon, kan ni förklara mig allt detta? Mrs Luan svarade med en slug blick och knackade hemlighetsfullt på sin panna. Åh, herre Gud! ropade miss Moore. Det kan väl aldrig vara möjligt ? Hvarför inte det? frågade mrs Luan kallt Det ligger i familjen, ser ni. Har ni aldrig märkt det? Nej, aldrig. Men jag har gjort det — för längesedan!