Aftonbladet – 10 november 1868, sida 3

ting mera och gick efter en. stund tillbaka till sitt eget rum. Då allt var färdigt gick Dora in i Evas rum: Barnet låg ännu i ljuf slummer. Hon lutade sig ned öfver henne, men vågade icke kyssa henne, af fruktan att väcka henne. Ack, Eva, Evas tänkte hon, och hennes ögon fylldes af tårar, är det derföre att du kostat mig så mycket som det kännes. så svårt att lemna då 2 Dora! ropade hennes mors röst utanför. Jag kommer! och dermed gick hon. Då händelser ha kommit till en viss kris, tilltäger. deras. fart, likasom då en stenrullar utför en höjd. Då-Dora längre fram på dagen tänkte på. allt detta, förekom det henne som om en hvirfvelvind hade sopat bort henne från mr Templemores hus. Hon kunde knappast tro att allt vär förbi, då hon trädde in I dessa rum, som hon för sex månader sedan hade lemnat, glad och förhoppningsfull. Hon lade hvarken märke till sin mors klagan eller sin tants vreda utbrott öfver den vänding som. sakerna bade tagit; hon gick in i satte sig der och försökte äter att tiden i ansigtet. Ack, hon fann ännu r icke kunde det. i gt för stoltheten i anken på va . Lifvet förekom pu a såsom en börda, och döden skulle nu varit eit slags lindring. Hon egde ännu den trösten, ehuru hon likväl icke kunde käma den i denna sin mörka stund, att döden skulle göra ett slut på hennes sorgliga historia och a den i glömska. Jäg undrar. just om vi igen -någonsin uppfatta den lycka, -som g uti att vars okända; jag undrar om vi nägonsin ha ett klart begrepp om de qval som en Maria Stuart eller Marie Antoinette måst utstå af sin olycksaliga ryktbarhet? (Forts.) .