Aftonbladet – 10 november 1868, sida 2

mm — ———— geri kunde. hon gråta lika lätt som barn gråta och med samma allvar. Ack, Do— Dora; snyftade hon, hur kunde du göra det? Huru kunde du göra det? Jag har så länge varit fästad vid mr Templemore — huru kunde du göra det? Dora såg mycket kallt på henne; men icke ett enda urskuldande eller förnekande ord komm öfver hennes läppar. Jag vet att jag är häftig och dåraktig, snyftade mrs Logan, och att jag, fastän jag såg er båda med mina egna ögon, icke borde ha sagt det; men, Dora, säg att det inte var nägot ondt i det, och jag skall tro dig — säg mig bara hvad som kunde föra honom till skolrummet vid denna timme? Doras läpp kröktes af förakt, men hon svarade icke. För din egen skull bör du säga mig det, sade mrs Logan en smula häftigt; hur kan du vänta att jag skall rentvå dig och säga att allt var ett misstag, om jag inte får veta nägonting? Mitt goda namn och rykte ligga inte i er hand; mrs Logan, svarade Dora med svällande hjerta. Således är det sannt! utbrast mrs Logan med okuflig svartsjuka. Det var således din mening att kokettera med honom och kanske uttränga mig? Dora rodnade och bleknade., Mrs Logan, får jag fråga om ni kommit hit för att säga detta? sade hon. Jag kom hit för att få veta sanningen, och jag vill veta den!, ropade mrs Logan utom sig. Dora, du måste säga mig den; jag mäste veta hur jängt det gått mellan dig och mr Tempiemore. Hör du, säg mig det, säg mig det! Jag vet att du skall gifta dig med John; säg mig sanningen, och han skall ingenting få veta — jag skall förneka