Aftonbladet – 10 november 1868, sida 2

drig — det sade pi ju sjelf. Kan ni således inte se att man med flit hållit det hemligt? Om det inte var något ondt i det, hvarföre visste då inte alla om det — säg mig det, miss Moore. Hon talade i en så hetsig ton, att miss Moore icke fördristade sig att svara henne. Detta oaktadt hade dock hennes ord gjort ett visst intryck på mrs Logan, ty denna stod nu tyst och butter och öfvervägde sin ställning. Jag önskar att jag inte hade talat så att tjenarne hört det, tänkte hon; kanske att detta är orsaken hvarföre han inte vill låta Dora resa. Hon skulle aldrig ha begått ett dylikt misstag. Nej, det skulle hon aldrig. Dertill är hon alltför slug och betänksam. Jag undrar just om jag skulle kunna leta sanningen ur henne. Så klok hon än är, har bon aldrig kunnat dölja något för mig. Om jag förorättat henne, kan jag ju kyssa henne och säga någonting om Paul; och om. hon förorättat mig, skall hon darra för sitt goda namn och rykte och kärna att hon är beroende af min godhet, trots sitt goda hufvud och sina stolta fasoner. Jag skall gå och tala med miss Courtenay, sade hon helt kort; och tonen, i hvilken hon tilltalade miss Moore, antydde: Stanna der ni är Miss Moore underkastade sig ödmjukt, medan mrs Logan svepte om sig sin schal och med en min så stolt och trotsig som en förolämpad drottnings gick öfver, förstugan och trädde in i skolrummet, der Dora satt allena med sin tant. Men hela hennes utnde förändrädes plötsligt, då hon stängde dörren och Dora långswut såg upp pahense. För att förekomma ett anfall, brast mrs Logan ut i tårar. De kommo hennes kommando, och utan skrymtan eller bedrä