Aftonbladet – 7 november 1868, sida 3

a I tionen icke blifvit på annat sätt 180 lösedd. P1 Norrköping i Oktober 1868. öran Sääf. la TRNE DEREN 3, .) Grefvinnan Cath. Charl. De la Gardie n född Taube. 8 DN. (Forts) no Vi återgå nu till ridderskåpet och adelns -) hedersbetygelser för grefvinnan De la Gardie. Under diskussionens fortgång på riddarhuset Iden. 9 Mars 1761, i anledning af Moraths förslag, att Svea hofrätt skulle anbefallas att t) skyndsamt afgöra rekonventionsmålet mot al Eckman, erinrade friherre G. Reuterholm om -I det ovanliga och blott i gamla historien förekommande ädelmodet, hvarmed grefvinnan De la Gardie antagit sig de olyckliga och förtryckta dalqvinnornas sak; huruledes hon äfven med penningar till betydligt belopp undsatt dem och sjelf vågat uppträda mot de inrötade fördomarne. Ett så upphöjdt och ädelmodigt handlingssätt kunde icke på lett för ridderskapet och adeln värdigare sätt , erkännas, än att en medalj präglades till -I grefvinnans heder. Landtmarskalken grefve v. Fersen yttrade tli anledning af friherre G. Reuterholms framI ställning, att, huru berömligt den bemälda I grefvinnans förfarande än. hade varit, så fann . fon sig dock fullkomligt belåten med ridder-Iskapet och adelns betygade approbation och I välbehag. Medaljer, som endast vid besyn;Inerliga tillfällen slogos, borde ej till för många exentenderas, eljest skedde dermed Isom med de riksdagen förut af flerå stånd I proponerade byster, nemligen -att de icke börattd till utförande. Om medaljer för ofta präglades och blefvo för allmänna, skulle värdet deraf förfalla. Hr Gyllensvärd konformerade sig härmed; men friherre A. Reuterholm ville ej aquiescera vid det som landtmarskalken såsom grefvinnan De la Gardies nära slägtinge utaf modesti hade anfört, utan tillstyrkte att ridderskapet och adeln skulle af egna medel låta slå en medalj till belöning för en så ovanlig dygd. — Hr Bilberg instämde häri, anseende utmärkelsen ligga deri, att medaljen blef af rikets första stånd både beslutad och bekostad. — Förslaget godkändes enhälligt och riddarhusdeputationen anmodades gå i författning om medaljens pande: Arbetet utfördes af den skicklige medaljgravören Dan. Fehman och blef färdigt i Februari 1762, Medaljen föreställer å den ena sidan grefvinnan De la Gardies bröstbild: på hufvudet är en eklöfskrans anbringåad, och i omskriften läses: e e je 0 bh t h C d CaATH. CHARI, TavBr Comrit. DE La GARDIE. På den andra sidan är den i det Taubeska hjertvapnet förekommande stubben af ett lindträd anbringad, och deröfver: FuLcrRUM INFELICIBUS samt nederst: OB XII AB InsUrtA SERVATAS Cives Orbo R, EaQv. Medaljen, slagen i guld, öfverlemnades i Mars. månad: 1762 till grefvinnan De la Gardie af riddarhusdeputationen. Utmärkelsen var desto mera smickrande för den ädla qvinnan, som denna medalj är den enda som ridderskapet och adeln låtit prägla öfver något fruntimmer. I det föregående har ofta blifvit framhållet, att vid den tid då grefvinnan De la Gardie uppträdde till de misshandlade dalqvinnornas försvar hystes ännu inom de mindre bildade samhällsklasserna tron på och -stör fruktan för trolldom. Det framgår ock af förhandlingarne, att det egentligen var den svåra medfart för hvilken dalqvinnorna blifvit utsatta under ransakningen, som uppväckte så stor bitterhet mot domaren. Mot det i 1734 ärs lagbok stadgade straffet för trolidom up; trädde ingen. Troligen var det år 1757, då de ofta nämnde dalqvinnorna dömdes från lifvet, som stadgandet i 1 2 kap: Missger. ningsbalken sista gången blef i ett utslag åbe. ropadt; men först 22 år derefter blef genom ett k. bref af den?20 Januari 1779 stadgadt, att nyssnämnde paragraf skölle till all kraft och verkan upphöra. Man skall dock ingalunda föreställa sig att, då denna åtgärd först påyrkades, ständerna omfattade den med välvilja. Den mötte i stället motstånd, och förhandlingarne, till hvilka vi en annan på torde återkomma, erbjuda rika materialier til en intressant, kulturbild, , Till slut taga vi oss friheten meddela en omständighet, som visserligen icke har direkt gemenskap med grefvinnan De la Gardies ädla uppträdande för de tolf qvinnornai-Åhl, men som dock synes oss vara så intressant, att den här kan omnämnas. Det är bekant att. Carl XI den 23 Maj emellertid vår artikel väckt någon. oro; så hafva vi ju gifvit hr Sääf tillfälle att stilla densamma genom det anförande för hvilket vi nu lemnat plats i tidningen. Vi befara dock, att frågan om embetsverkens reorganisåtion tillhör dem, som icke kunna falla; äfven om just derföre den otroliga händelse skulle inträffa, att riksbanken sjelf utlånade sina penningkapi-taler till. industriidkare, jemvälfonder Tv tillförene passerat kommerskollegix er. HÖNAN NR RSA — LL oe