RR Hon såg det ganska väl, i trots af skymningen. Hon såg det, men var likväl blind och kunde icke läsa dess tanke. Detta helt stränga rum, der Dora hade läst och bedt och besegradt sitt fulla hjerta — der hon hade drömt om det förflutna, om sin brors graf, och hvarifrån hon, med blicken på fontänen nere på gården, hade vunnit seger öfver ungdomens rebelliska känslor, berättade icke någon af sina hemligheter för Florence, Hon såg endast att det innehöll några dyrbara möbler, hvilka hon i hemlighet hade bestämt åt sig, men hvilka mr Templemore, omedveten derom, hade ställt till Doras förfogande. Han vet att jag ville ha den der skulpterade bönstolen, tänkte Florence förtrytsamt, och de der gamla damgetfårdinerna, och han ger dem åt henne — åt henne! Huru skulle hon väl nu längre kunna tvifla på hans prottalighett Hon gjorde det icke heller. Brinnande af h gick hon ned och trädde in i trädgården, just som mr Templemore kom tillbaka med de blommor, som hon hade bedt honom, om, och Dora närmade sig med Eva. Då barnet såg mrs Logan, tryckte det sig intill guvernanten och dolde ansigtet i vecken på hennes klädning. Huru smickrande! utbrast mrs Logan helt kort. . Mr Templemore hade svårt för att återhålla en suck. De tvenne sista dagarne hade just ioke varit några lyckliga dagar för honom. Eva hade varit sjuk och stygg, Flovenge retlig, och Dora allvarlig och förstämd. et tycktes varg en sällsam stridens anda som Hade slagit sig ned i bans fordom så lyckliga hem; ty så länge Flörence var älskvärd och mild, hade han någorlunda kunnat finna sig i Evas oartighet — men nu var det endast obehagligheter och förtret. Det