Aftonbladet – 4 november 1868, sida 3

Liksom om han besvarat hennes tanke sade mr Templemore ällvarligt: Jag vägar likväl iote genast vänta mig ett så lyckligt resultat, och jag tror att vi under tiden måste vara mycket försigtiga. Han såg på Dora, och Dora gissade hans mening. Eva skulle se så litet som möjligt at mrs Logan. Hon nickade samtyckande och en stund derefter lemnade mr Templemore rummet. Ett sådant oväder det har varit i natt, sade mrs Luan, i det hon tog af sig sin nattmössa och kastade den i andra ändan af rummet. Ett oväder,, utbrast Dora helt förvånad. Ja, huru det dundrade och dundrade och skramlade och skramlades, sade mrs Luan och skakade på bufvudet som om hon änpt kände bullret i sitt hufvud: Jag tror att jag aldrig hört ett sådant oväder. Ni mäste ha misstagit er, tant. Visserligen sof jag, men jag var vaken allt emellanåt, och då sken månen, och inte ett enda moln fanns på himmelen. Ja, jag kom in hit och betraktade dig; jag var härinne största delen af natten; och jag säger dig att den blåa blixten oupphörigt spelade kring Eva och dig. Naturligtvis sofvo ni båda. Dora gick fram till henne. Bästa tant, sade hon, ni får inte tala så der. Det var inte något oväder. Sät: på er mössan — det var bara en dröm! Mrs Luan betraktade henne med en butter min, men hon satte icke påsig sin mössa. såsom Dora bad henne; och efter en stund sade hon i vresig ton: Ja, jag kan tro det -— det var bara er dröm —-Wltsammans var bara en dröm!, Och till stör lättnad för Dora, lemnade hon rummet,