Aftonbladet – 4 november 1868, sida 3

Nå, min unga dam, sade hon, hur står till denna morgon?... Mycket bra; tycks .et. Ni slutade inte den der historien om prinen och jätten, var Evas svar. Jag vill reta hvad den tog för ett slut. Den kan sluta som du sjelf vill, Eva, svarade Dora med en medgörlighet som man ällan finner hos författare. Det var ju så utt jätten dödade prinsen — men nej, prinjen dödade jätten. a och gifte sig med prinsessan, inföll Va. Och så blef ni ändå sittande uppe hos Sva, miss Courtenay, sade här mr Temple. nores förebrående stämma. Dora såg sig om och såg honom stå bakm hennes stol, och bakom honom åter mrs Luan i sin nattmössa. Jag sof — jag vakade inte, svarade Dora ufbedjande; och jag tror att Eva mår bra, nr Templemore.n Ja, Han gick bort och satte sig bredvid nne; ban fattade hennes hand och såg och gade, och resultatet var, att Eva åter var risk. Det hade endast varit ett obetydligt infall. Och hvem vet, tillade han förhoppningsallt, shvem vet, miss Courtenay, om inte letta mjjligen är det sista. Han sag så ömt ned på Eva, det syntes å tydligt att icke en älskares sällhet kunde ylla den tomhet, som skulle uppstå genom wenves bortgång, att Dora för hans skull af rela sitt hjerta önskade att hans hopp måtte li uppfylldt. Men när den dagen kommer, tänkte hon. så måste du och jag skiljas, Eva. När din illa barnsliga kärlek, såsom rätt och billigt ir, öfvergår på din fars hustru, skall du alrig mera se din kusin Dora,,