— Tre tronpretetdenter. En korrespondent skrifver från Paris till danska Dagbladet den 28 Oktober: Nu börjar antalet fördrifne furstar och tronpretendenter bli eroväckande. För några dagar sedan kom en äldre herre, åtföljd af två yngre in på ett kafö vid boulevarden och begärde tre mazagrans (kaffe utan grädde i glas) med cognac till: De voro inga ringare personer än tre tronpretendenter. Den äldre var den gamle hertigen af Parma; af de yogre var en ene don Carlos, en ung, vacker man, den andre hertigen af Medina-Celi, hvilken likasom sina förfäder vid hvarje trohförändring i Spanien protesterar, hvad Arragopien angår, till hvilket konungarike hans familj påstår sig ha arfsrätt. En fransman, som jag håde i sällskap i nämnde kafö, yttfade: År det icke ganska eget att se två äkta bourboner gå så der omkring här i Paris likasom vi andra dödlige, och ännu egnare att tänka sig, att de måste utbedja sig Napoleons gästfrihet? Tror ni icke, att Ladvig XIV skulle vända sig i sin graf, om han kunde se detta, och ännu mera om han visste, att dessa båda icke så sällan bli mMottagne af kejsaren och äta vid hans bord? Ja, man måste sannerligen medgifva, att öm Napoleon II också icke, såsom många vilja påstå, har uträttat stora saker, så hår häns regeringstid åtminstone gifvit historieskrifvarne ett rikt ämne.