Aftonbladet – 3 november 1868, sida 2

Den af-telegrafen nyligen omnämnda officiösa artikeln i Constitutionnel rörande: det mobila nationalgardet lyder fullständigt sålunda: Organisationen af det mobila nationalgardet har tagit ett vigtigt, man kan till och med säga ett afgörande steg. Ett kejserligt dekret utnämner batåljonschefer och underofficerare i de elfva departementen, sori bilda den tredje armekåren. .Befolkningarne i de östra delarne af landet ha med hänförelse besvarat den till dem ställda uppmaningen, och regeringen var i förlägenhet i valet mellan de talrika kandidaterna till dessa vigtigaroch rärofulla platser. Här såg man pensionerade officerare af alla vapenslag, hvilka, ännu unga och kraftfulla, ville egna ytterligare några år af sin lefnad åt Bitt fäderneslands tjenst; andra, och dessa utgjorde det största antalet, voro officerare, som af familjskäl tagit afsked och afstått från denlysånde framtid, som väntade dem i armön, men : voro. föga benägna att åter gripa till det svärd, de med ledsnad nedlagt; slutligen utgjordes de af medborgare tillhörande den civila befolkningen, hvilka åtnjuta allmänt anseende och hvilkas karakter och fosterlandskärlek helt naturligt rekommenderade dem att väljas af regeringen, . Detta resultat är alldeles icke öfverraskande för oss. Det var att förutse, och kunde blott betviflas af.dem, som afsigtligt af partiskhet frånkänna våra befolkningar intelligens och fosterlandskärlek. Trots förtalet, anfallen och de illvilliga insinuationerna har det mobila nationalgardet vunnit den allmänna meningen för sig och är i landets ögon en verkligt nationel institution. Det motsvarar Frankrikes behof och tänkesätt: Frankrike har upptagit det väl och bevisar det öppet genom den ifver, hvarmed man från alla håll täflar om de särskilda officersgraderna. Man kan icke värja sig från känslan df en rättmätig-stolthet, man ser så många goda inedborgare uppoffra en del af det oberoende, som de ha sin sociala ställning, sin förmögenhet eller. sin .förtjenst att tacka för, åt äran att inöfva våra a bataljoner och den ännu större äran att föra dem till gränsen, om. krig skulle utbryta. Nej, känslan af pligt och tillgifvenhet för. fäderneslandet har icke. urartat i Frankrike; den finnes qvar kraftig och mäktig hos alla klässer af befolkningen. Må man ej längre för oss anföra Englands exempel, hvilket det ännu skulle återstå oks att uppnå Om den enelska aristokratien icke har funnit det unr slu värdighet att nedstiga i de frivilliges låd, så har hela vår aristokrati, såväl bördens söm .förtjenstens och förmögenhetens, skyndsamt inställt sig.för att formera vårt mobila natiodalgarde och marscherai spetsön för detsamma.s ME CPSREENEESENCN EVITA