on JR EE VTM PRESES SEE a rI stycke, der ban uteslutande egnat sig åt ana tt llysen af en enda karakter, och hvilket så lunda betecknar en vändpunkti hans utveck ling. Det är en ung flicka, som tillbaka Isättes af sin mor för sin yngre syster, och Ihvars olycka består i en djup grämelse öf. se) ver denna modrens förkärlek — det är dette a )som utgör ämnet för hans skildring. Neka r Ikan ej, att hufvudkarakteren är sannt och fint uppfattad, och att författarens inträngande i det själsliga lifvet vittnar om god : liakttagelseförmåga. Hvad som deremot ut: gör styckets hufvudvigt är, att sjelfva temat i grunden tillhör novellens eller romanens område, eller med andra ord, att kKonflikterna ej äro af den kraftiga och lefvande natur, att de egna sig för dramat. Deraf det utdragna i sjelfva handlingens gång, deraf bristen på någon originel afslutning. Isynnerhet är, den alldeles för hastig och godItycklig. Afven i intrigbyggnaden och moti. veringen förefinnas luckor som verka stö-Irande. Så framlägges ej något skäl till den I förkärlek fra de Fontenay hyser för Berthe, I hvarigenom Maries tillbakasättande fått en lannan och mer tillfredsställande förklaring län den nuvarande, en qvinnonyck eller något Iditåt. Så är den manliga hufvudfignren, Vis I comte de Spare, allt för svagt och eskisslartadt hållen, liksom flickornas lärare, facItotum och slutligen mågen i huset. Med allt (detta förnekar sig ingalunda författarens I dramatiska savoir-faire, och början af femte Jakten är i detta hänseende glanspunkten, såsom sådan erkänd äfven af den franska kritiken, hvilken föröfrigt mottog stycket temligen kallsinnigt vid dess första framträdande. Atergifvandet hedrar i allo vår scen. Fru Kinmanson utvecklar i Maries roll en känslighet och en rörandå kärleksfullhet, som förtjenar det lifligaste erkännande. Afven fru Swartz ger i Berthe en af sina bäst utpögade och klarast genomtänkta skapelser. r Hedin som landtjunkare öfverraskar genom en ej vanlig individualisering. Att för öfrigt fra Almlöf och hrr Fredriksson, Kinmanson och Norrby göra allt för att värdigt fylla sina roller, behöfver knappast nämnas. Denna scens nyhet för Veckan, Om kronan, för oss åter in på den tyska dramatikens område, dit vår kung. scen synes allt oftare återkomma. Vi kunna ej neka, att stycket i viss mening öfverraskat oss, emedan det vittnar om en för tyska författare ovanlig riktving. Gustav, Edler zu Putlitz, som sedan 1863. är intendent vid hofteatern i Schwerin, visar sig här såsom en uppmärksam lärjunge af Scribe, det nyare franska intrigstyckets mästare. Denna vändning i hans förtattareskap är så mycket mer förvånande, som hans första arbete, den älskliga, lilla sagosamlingen Was der Wald sich erzählt (på svenska kallad Skogens sagor), vittnade om en helt annan, en humoristisk, naiv och gemäthlig stämning, såsom äfven var fallet med några af hans äldre dramatiska stycken, af hvilka å 1850-talet tem gifvits i Stockholm, enligt vad Dahlgrens: Anteckningar upplysa. I komedien Um die Krone (1864) åter är han helt och hållet den beräknande och kalla dramatikerd, utan ens en flägt af humor eller liflighet, passion eller naivetö. — I likhet med sin omisskänneliga förebild egnar han sin omsorg nästan uteslutande åt intrigbyggnaden, och hans figurer förete derför öfverhufvud samma marionettartade, skematiska anblick som de festa bland Scribes: ingen bland dem för ett sjelfständigt, individueltjlif, utan alla måste böja sig under intrigens despotiska välde. Vi vilja ej neka, att genren kan ega ett visst berättigande, när nemligen författaren, i likhet med Secribe, besitter en rik uppfinningsförmåga och ett fint beräknande förstånd. Men ingendera delen synes oss i högre mått ha tillfallit Putlitz. Alltifrån exposån i första akten, hvilken för öfrigt är ganska. ledigt utförd, ligger styckets gång temligen klar för hvar och en, som något känner till arten af dessa prbdukter. En och annan öfverraskande vändning, t. ex. den i tredje akten, förmår emellertid ej rubba handlingens jemna framåtskridande mot det en gång föresatta målet. I följd af detta intrigens förtryck krympa karaktererna samman, och ej. minst -derigenom, att ett temligen omotiveradt vad och en obetydlig kärlekshandel utgöra det helas innehåll..Författarens försök att af Katarina skapa något särskildt, misslyckas just i följd af de proportioners futtiga litenhet, efter hvilka han uppmätt denna jätteskepnad. Föga mer förmår han intressera för Poniatowski, en vacklande oeh svag man, som synes följa ögonblickets ingifvelser, och som, i saknad af ett visst nyckfullt mod, skulle vara högst tråkig. För öfrigt är stycket sammansatt af temligen välbekanta figurer och elementer: måhända skulle Gregor Orloff derifrån utgöra ett undantag, om man finge se hans af honom sjelf och andra beprisade kraft något mer satt på prof. Men i en hofintrig af lumpnaste slag passar en dylik karakter ej in. Stycket kan ej sägas innebära några tacksamma uppgifter för någon af de spelande: Fra Hwasser förmår, trots flerfaldiga vackra ansatser, ej intressera oss för denna lekboll för sina nycker till hvilken författaren gjort Katarina, och hr Elmlunds Poniatowski efterlemnar ej heller något varaktigt intryck. Fröken Sandberg som furstinnan Daschkoff gör sig mycket besvär, kanske ibland till och med för mycket, men i alla fall förgäfves. Bäst förekommer oss hr Hanson, som också haft den jemförelsevis tacksammaste uppgiften att lösa. På öfriga händer ges stycket med vanlig omvårdnad, om än ej med vanlig framgång. Uppsättningen är särdeles vacker och omsorgsfull, hvad kostymerna beträffar. Fruntimrens koiffering synes deremot kunna jemkas något mer efter 1764 års mod, som visst ej fordrade stora och uppresta hårklädslar. Södra Teatern fortfar tyvärr att välja sin repertoir bland franska dramatikens underhaltigare produkter, i sanning!ett misskännande så väl af den vackra uppgift en folkteater har sig förelagd, som af de utmärkta förmågor, öfver hvilka denna scen förfogar, och hvilkas talanger säkert kunde fördelaktigare användas. damkupen är ett af de sämre alstren af denna genre, som ockrar på de parisiska sedernas fulare sidor. Gamle mäns lättsinniga kärleksäfventyr, demi-mondens ingripande i familjelifvet och ungdomens förderfvande genom dessa båda omständigheter ntoöra det föga tilldraganda toma cam i ) l 1