Aftonbladet – 31 oktober 1868, sida 2

honom, det är hela saken, var mrs Logan: harmfulla slutsats. Men jag är inte så dun som han tror, Vänta bara — vänta barab Omedveten om den storm, som rufvade : mrs Logans hjerta, vände mr Templemorc tillbaka till henne med ett leende och hade just satt sig ned vid hennes sida, då salongsdörren öppnades och Dora visade sig på tröskeln, helt blek och allvarlig. Mr Templemore, sade hon en smula tveksamt, vill ni vara god och komma ut — Eva har stark feber. Han ryckte häftigt till och blef helt blek Det är ingenting farligt! utbrast han; men jag skall komma. Ursäkta mig, Florence, jag kommer med er, miss Courtenay. Och med denna hastiga ursäkt var han borta. Salongsdörren tillslöts efter dem båda. Han hade gått på hennes uppmaning, och hon hade kommit likt en fager och elak förtrollerska, för att narra honom bort från hans utkorade brud, men nej, för att göra henne. rättvisa öfverlemnade sig icke Florence åt dylika små poetiska fantasier; hon hade icke en grand af ,fantasi, och var underbart passande för dessa prosans dagar. Hennes enda slutsats var derföre denna; Dora är den listigaste och djerfvaste flicka jag någonsin sett! Huru föga känna vi icke i det hela taget hvarandra i denna klara, ljusa verid der allting ser så öppet ut och är så hemligt och mystiskt. Om Dora hade kommit sjelf för att kalla på mr Templemore och underkasta sig smärtan att se honom sitta vid Florences sida, så var det derföre att hon icke ens för ett ögonblick ville glömma de band som bundo honom. Jag skall ständigt minnas det, hade hon sagt till sig sjelf i stoisk resignation, Jag skall aldrig glömma eller sky det oundvikliga.