Aftonbladet – 30 oktober 1868, sida 2

Article Image
STOCEHOLM den 30 Okt. Åtskilliga officiösa och klerikala franska tidningars klander öfverde satiriska artiklar, för hvilka exdrottning Isabella och hennes senaste öden varit föremål, besvarar Eugene Pelletan i en artikel i La Tribune, hvilken har till öfverskrift Rör icke vid drottningen och är af följande innehåll: Hon har fallit, säger man oss, hon är icke längre en drottning, hon är endast en qvinna, en mor, och i denna dubbla egenskap är hon berättigad till aktning, och skall hon icke vara berättigad dertill; då hon förlorat allt genom sin flykt, och om man icke har ett hjerta af metall, måste man hysa medlidande med hennes olycka. Hon, en mor! men med hvilken far först och främst? Och var hon väl en mor, då en officershustru kom med sitt barn i famnen för att begära nåd för sin man af henne? Hon stötte henne kallt tillbaka. Man skall skjuta honom! svarade hon, och man sköt honom, och enkan blef vansinnig af smärta, och det är icke den enda enka, som Isabella lemnat efter sig, då hon begaf sig ifrån Spanien... Hon har förlorat allt, tillägger man, ack ja! utan tvifvel, jag medger det, hon har förlorat rättigheten att landsförvisa och döda, hvilket hon på sitt bourbonska språk kallar att regera; men hon har alltid qvar sin il. Englands bank magasinerade civillista och pater Clareta och ännu en till .. som bättre än pater Clareta förstår att magnetisera ett samvete; men med allt detta kan man föra ett angenämt lif och på en rosenbädd glömma sin tillvaros besvär. Ack! onekligen är man icke längre en kunglig person, man är icke mera JEders Majestät, man är helt enkelt sefiora Bourbon med sitt familjnamn, klädmäklerska med kronans juveler; och betjentpressen vill ej mindre än sakristian väcka vår medömkan med denna olyckliga tretio gånger millionärska, som i denna verlden endast har att välja mellan fester och nöjen! Hura! Dottern till Fedinand VII, till den argaste bof, som någonsin hållit en spira, ville brås på slägten, regera på sin fars sätt, bryta sin ed såsom han, nedskjuta sitt folk såsom han och, värre än han, landsförvisa sin Sfen syster, med ett ord sprida sorg öfverallt och hölja Spanien i mörker. Och när Spanien utspyr henne med vämjelse, då skulle vi gå att med hatten i hand motta henne vid banvagnsdörren. Må hvem som vill kyssa denna vanfrejdade drottnings hand med fara att borttorka det ännu färska spåret efter hennes f. d. kökspojkes; vi ha förut betraktat denna haud att kyssa, och vi ha sett denna fläck, som allt vigvatten i verlden icke skulle kunna utplåna, vore det än tillblandadt af alla Arabiens essencer, ty historien är icke lika artig som påter Clareta och gifver icke lika lätt aflösning. En menniska slår ihjäl en annan, ochi det ögonblick då den väl eller illa förstådda rättvisan dödar mördaren för hans brott, bär man honom icke i triumf till schavotten, skulle jag tro; men när en kunglig person, man eller vinna, slår mer än en menniska, slår ett folk och decimerar det med gevärssalfvor eller genom landsförvisning, och derefter halkar i blodet och faller, då skulle man åter resa upp honom och sägai betyder ingenting! ni är lika majestätisk som förr! Om så är, så fattades det Cartouche endast att bära en krona för att förtjena tacksamhet. Det skulle således i denna verlden icke längre finnas hvarken skam, ära, aktning eller förakt; samma mynt skulle tjena till att betala det goda och det onda med samma ärvode, och man skulle i samma Pantheon likasom i en gemensam grop nedkasta huller om buller lasten och dygden, hjeltemodet och meneden, Washington och konung Bomba, drottningen af Spanign och drottningen af England! ck nej! som det icke finns någon mensklig domstol, som kan nå det krönta brottet, må då åtminstone den allmänna meningen skipa rättvisa deröfver, må hon ledsaga det dess namn, pekande finger åt det samt oupphörligt ropande i dess öra: den dagen gjorde du detta, en annan dag gjorde du detta, till dess det ändtligen känner rodnaden stiga upp på en panna, som det trodde icke kunna rodna. Om åtminstone denna fallna drottning hade velat se klart i sitt samvete vid glansen af den blixt, som träffat henne, om hon hade visat någon liten skymt till ånger, skulle man kunna hålla henne räkning derför såsom en omvändelse till moralen; långt derifrån! knappt har hon dagen förut lidit skeppsbrott, förrän än hon åter stolt lyfter upp hufvudet, och stående upprätt på det vrak, som kastat henne på stranden, med herrskareton lexar upp stormen, och elungar ut förbannelse öfver revolutionen, hvilken svarar henne med ett gapskratt. Vi behöfva icke längre leta efter den, som inspirerat hennes katolska protest mot den spanska revolutionen; hon har vid dess uppsättande lyssnat till hela denna hofohyra, som ännu krälar bredvid henne. Det är pater Clareta som skrifvit stället om samvetsfriheten och hennes gkillnktige cicisbe stället om den husliga härdens helgd. Men detta är alldeles tillräckligt om denna qvinna, som icke dragit annan vinst af det uppseende, hennes fall väckt, än att hon ådragit sitt lifs skandal ännu mera upppseende. Må man kanonisera henne i Rom, må man gifva henne ännu en gyllne ros, vi skola icke hädanefter tala derom annat än för att lära folken inse välgerningarne af denna lyck liga monarkiska inrättning, som öfverlemnar en nations öde åt en tretton års docka, åt en klosterpensionär; man skulle icke anförtro henne ett hushåll; men man lemnar henne ett konungarike. Så har en kunglighet upphört, och ändock kunna vi icke gå in på att glädja oss deröfver såsom en seger efter vår måttstock; vi äro alltför stolta öfver våra grundsatser för att icke önska motståndare, som äro historien värdiga. Om också blott för att gifva revolutionsdramen mera storhet, skulle vi kanske ha af kärlek till konsten önskat ett annat slut för drottning Isabella; men hennes : ödes ironi hade testämt, att hon skulle sluta : såsom sista sidan i en roman af Crebillon.: steg för steg genom verlden, kallande det vid E ke et m KA et mv M MA AA

30 oktober 1868, sida 2

Thumbnail