Aftonbladet – 29 oktober 1868, sida 3

politiken, och om hvilka högre konsideratione juda en mycket talande tystnad. Landet så I dessutom hvilken ofantlig skilnad det var mella de offentliga inkomsterna och vissa enskilda for Åtyner, hvilkas märkvärdiga och hastiga uppblom Irtring följde hand i hand med utöfningen af viss I offentliga embeten, och detta var icke enstaka fe nomener eller något som försiggick inom trång I gränser; nej, genom ett slags moralisk förslapp ning grep det omkring sig öfverallt och blef der igenom ännu förderfligare. Tronen måste i följ deraf betraktas såsom uppgifven. En förvånande lika oöfvervinnelig som orimlig hårdnackenhe dref en qvinna, som en gång hade varit det stor: liberala partiets symbol, men som hade brutit de pj hvilket var besegladt med det ädlast lod, för att följa den väg, som förde rakt til afgrunden; hon hade uppgifvit majestätet och der med den rätt till vördnad, som samhället är skyl digt den, hvilken är i besittning af högsta mak ten; hon hade likaledes upphört att vara upphöjd och då ett af hennes prerogativer: okränkbarhe ten, förlorade den i ordet sjelf liggande konstitu tionella betydelsen, blef det blott en tom och in nehållslös floskel. Spanska folket gjorde nu er ansträngning för att göra sig qvitt det ständiga element till ofred, som det hade i sin midt, och, såsom Europa sett, svarade den lyckliga utgången fullkomligt mot det höghjertade beslutet och mot riktigheten af de använda medlen. Spanska folket, som nu är sin egen herre, skall, såsom alla juntor uttalat, söka taga igen den tid, som de falska intressena hos den vantro och den politik, hvilka hade sammansvurit sig till dess undergång, hade bragt det att förspilla. Det skall med raska och fasta steg tillryggalägga den nyare civilisationens väg, nu, då det är befriadt från de hinder, som hittills förlamat dess gång. Spanien behöfver icke försona sig med tidsandan af det enkla skäl, att denna anda redan är dess lifsprincip och det ideal det sträfvar att uppnå. Man kan derför utan fruktan att misstaga sig försäkra, att nationens suveränitet, hvilken först utöfvas genom en allmän omröstning och derpå genom folkets valda, skall dekretera den summa af friheter, som utgör eller snart skall utgöra de civiliserade ländernas rika och oafhändliga arfgods. Ingen är okunnig om — och regeringen känner en sann tillfredsställelse att förklara det — att Spanien varit och ännu är en väsentligen och i hög mening katolsk nation. Dess historia lärer :oss det. De långa och blodiga krig det uthärdat och inqvisitionens domstol, åt hvars mäktiga och förfärliga arm det under några århundraden anförtrodde det heliga värfvet att upprätthålla dess djupt rotfästade lärosatser, bevisa klart nog, att denna öfverdrifna nitälskan och brinnande tro, som icke tager förnuftet till råds, lätt kommer utom de gränser, hvilka skilja den sanna religionen från fanatismen. Äfven i de mest liberala af Spaniens konstitutioner i den nyare tiden har man samvetsgrannt böjt sig för denna vårt fäderneslands förherrskande sinnesriktning, och när man, som 1836, ängsligt försökt göra ett steg åt den motsatta sidan, har det visat sig att den offentliga meningen ännu icke var mogen och att det var nödvändigt att afbidaett bättre tillfälle till att införa reformer i en så vigtig fråga. Senare har ett stort otaslag egt rum i idkerna, och hvad som ännu för kort tid tillbaka betraktades såsom en fjerran möjlighet, blir nu ett ögonblickligen fullbordadt faktum, utan att de handlande personerna bli oroliga deröfver, och utan att det visar sig den ringaste motsägelse midt i den allmänna enigheten. För detta vigtiga resultat har man till stor del att tacka det imponerande skådespelet af de lysande triumfer, som den nyare tidsandan öfverallt firat, i det dess krossande makt omstörtat de starkaste fördämningar och bragt allt motstånd till att vika. Men för hvad Spanien angår gifves det ännu en omständighet, som det väl är sorgligt, men dock nödvändigt att anföra. I den falska tro, att en prestkåpa kan tjena till att dölja vissa profana tings opassande nakenhet, har man i politikens ifriga kamp inblandat det, som aldrig borde blottställas för de verldsliga lidelsernas farliga och stundom orena beröring. Deraf uppstod den nu allmänna meningen, att konkurrens i den religiösa sferen, grundad på en välbegränsad frihet, är nödvändig för att gifva den upplysta andlighetens verksamhet en näring, som är den värdig och för att skaffa den en text, som både öfverensstämmer med den grundliga vetenskapens nuvarande höga ståndpunkt och med kyrkans heiga och vördnadsvärda karakter. Folkjuntorna ha uttalat sig i samma riktning. Vi böra kort sagdt hvarken bli efter eller stå ensamma under len. religiösa rörelsen i verlden. — Detta är med å ord grunderna till den hederliga uppresningen Spanien; detta är det mål, som den städse skall eftersträfva. Det är så långt ifrån att denna förindring bör väcka oro eller misstro i de stater, med hvilka vi hittills ha lefvat i fred och vänskap, att den provisoriska regeringen smickrar sig med, att våra nya lagar skola gifva våra förhållanden till de främmande makterna en fastare och hjertligare prägel än de hittills olyckligtvis kunna ha haft. Ehuru det är ett smärtsamt och blott föga behagligt medgifvande, nödgar sanningen oss att erkänna, att den styrelse, under hvilken vi suckat, och som vi åligt funnit oss uti under en lång följd af år, icke var synnerligt egnad att höja ossiandra nationers iktning. Nu, då revolutionen ryckt oss utur detta så förödmjukande tillstånd, skall den spanska poitiken hädanefter med stolt! sjelfkänsla kunna för verlden yppa sina planer och afsigter. Ostadigheens och de dolska hemligheternas tid är slut för tt lemna plats för en ny era, under hvilken Spanien skall eröfra den rang, som de uppskjutande broddarne till de mäktiga krafter det gömmer i sitt sköte skola våta att tillkämpa det, liksom äfven dess barns tapperhet, hvilken aldrig förnekat sig. Vi önska emellertid de europeiska regerinsarnes moraliska understöd, och vi skola i deras erkännande af den nya sakernas ordning med glädje se ett vittnesbörd derom att de förstått den ädla karakteren och de gagneliga tendenserna i den nu fullbordade revolutionen. Men om detta instämmande af för oss obekanta skäl icke skulle bli oss ill del, skulle det icke utgöra ett skäl för oss att förlora modet. För att fortsätta vårt verk är det oss tillräckligt att ega den lugna öfvertygelse, att vår sjelfständighet icke skall lida något intrång och att det pånyttfödelsens verk vi ha påbegynt varken skall förstöras genom främmande mellankomst eller genom främmande inblandning. I alla ändelser skall resultatet af en allmän omröstning, vilken skall utfalla till vår fördel, vara den starcaste, högtidligaste och mest positiva stadfästelse, som våra sträfvanden kunna erhålla. Ett at inrikesministern utfärdadt dekret örklarar att hvarje medborgare eger rättighet att genom pressen uttrycka sina tankar, itan att hindras deruti genom censur eller någon annan formalitet. Pressförbrytelser komma att underkastas strafflagens bestämmelser. — För tidningarne skola artiklarnes författare vara ansvariga, och, då dessa ej iro åtkomliga, hufvudredaktörerna. För böcer, broschyrer och flygskrifter äro förfatarne ansvariga och då de äro obekanta, utvifvaren eller boktryckaren. Det särskilda Taunald för treunlkfrihatomal nunnhäfvac kl.