I grundlig En korrespondent skrifver från Paris till den i London på franska språket utgifna tidningen LInternational, att det icke ligger någon grund för alla de rykten, som stå i samband med kejsarens återkomst från Biarritz, och begagnar tillfället att gifva en karakteristik öfver Napoleon III, för att ytterligare bevisa, att allmänhetens förhoppningar icke ha skäl för sig. Huruvida det verkligen, förhåller sig så, kan dock sättas i fråga, då hvar och en vet, huru ofta kejsaren just vid vigtiga tillfällen har gifvit sina beslut det öfverraskandes och plötsligas prägel, i fall det kunde vara fråga härom i sådana fall, der den officiösa pressen långt förut har hållit allmänheten i spänd väntan och bebådat någonting ovanligt, som hon föröfrigt sjelf icke hade någon bestämd föreställning om. Emot den karakteristik, som korrespondenten gör af kejsaren, kan också säkerligen inkast göras. Omdömena ha varit mycket omvexlande; under kejsarens första regeringsperiod sågo många ett politiskt snille i honom, på de senare åren har han varit föremål för en mycket nedsättande kritik, hvilken stundom går så långt, att man vill frånkänna honom allt politiskt begrepp och de oumbärligaste egenskaper hos en herrskare. I National-Zeitung skref t. ex. en politikus nyligen, att hvarje skolfux hade kunnat se hvad kejsar Napoleon hade varit blind för. Girardin skildrade för en tid sedan kejsaren såsom cn fantast, således som raka motsatsen af en statsman. Napoleon III har med andra ord, såsom det i allmänhet går, blifvit bedömd efter den lycka, han hade med sig; så länge allt gick väl, ville man till och med i hvarje fall, som gynnade honom, se ett resultat af en djup beräkning på förhand, och då bladet vände sig, var man böjd för att betrakta hvarje motgång, till och med den mest oförmodade, såsom en följd af en dålig politik, Jen illa ledd diplomati och brist på förmåga att uppfatta de verkliga förhållandena. Det är dock klart, att kejsar Napoleon var densamme före November 1863 som efter denna tid. Antingen måste samtiden ha uppskattat honom för högt under den första perioden, i det att lyckan var bättre än förståndet, eller också uppskattar den honom för lågt nu. Korrespondenten till LInternational går en medelväg och söker dela lika mellan de motsatta åsigterna; men den skildring, som han gör af kejsaren, vittnar dock i flera punkter om, att han låtit ögonblickets riktning starkt inverka på sig. Det finns två Napoleoner,, skrifver han, den mythiske Napoleon och den verklige Napoleon. Den mythiske Napoleon är den man, som ständigt är upptagen af statens angelägenheter, fördjupad i sina egna tankar, stundom mörk och sluten, alltid försigtig i sina yttranden, oupphörligt grubblande på någon teaterkupp och i färd med att utkläcka en hemlighetsfull,. invecklad plan. När han är i Paris och bor i Tuilerierna, omgifven af sina ministrar, så säger man att han aldrig unnar sig ett ögonblicks ro, utan dag och natt egnar sig åt de allmänna angelägenheterna. Uppehåller han sig i Plombidres eller Biarritz, så säger man, att han har dragit sig tillbaka i enslighet för att bättre öfverväga, hvad som bör göras. Då han senast var i Biarritz, berättade man för oss t. ex., att han arbetade ensam hela dagen i ända, och när han sökte förströelse, sysselsatte han sig med att läsa de sist utkomna böckerna för att se, om icke några tecken visade sig, att ett nytt snille höll på latt framstå. Likasom den berömde Harunal-Raschid skulle Napoleon III flacka omkring, likväl icke på gatorna, utan i böckerna, för att bättre lära känna sina undersåter och välja sina tjenare bland dem som voro mest värdiga dertill. Den stora bristen på män skulle börja oroa honom, och han önskade förse sig härmed från nutiden och den närmaste framtiden. Orsaken till, att kejsaren anställde dessa undersökningar, skulle, sade man, också ligga i hans önskan att inIföra nya förändringar i landets institutioner, när han kom tillbaka till Paris. Han skulle TJockså ha uttänkt en stor plan om en afväpning och allehanda teaterkupper. Den verklige Napoleon är en vänlig, god, tålmodig och förståndig, men framför allt inI different man. Han tycker icke om, att man plågar honom för mycket med de allmänna angelägenheterna. Han införde reformerna af den 19 Januari, på det att man skulle låta honom vara i fred, och han har icke lust Jatt börja på nytt. Ilan skall icke upphäfva dessa reformer, men han skall icke heller utsträcka dem. Det befintliga tillståndet tycker han mycket mera om än alla dessa förändringar 1 hans vanor. När han är i Paris, har han det icke längre ange mt, lemedan man hvarje ögonblick gifver sig i tal med honom om en massa tråkiga angelägenheter. För öfrigt gör han alldeles som han sjelf finner för godt; något tager han befattning med, annat lemnar han åsido. Han anstränger hvarken sin själ eller sitt minne och befattar sig blott med hvad som verkligen är af intresse. Det stereotypa smålöje, hvarmed han stundom lyssnar till dem, som : tala med honom utan att få något svar, antyder icke, att han följer med allt hvad som säges, utan tvärtom att han tänker på helt andra saker. Han är innerligt förnöjd, när han reser till ett residens, som ligger långt från Paris, till Vichy, Plombicres eller Biarritz. Der är han fri: för Rouher och alla andra och kan helt och hållet hängifva sig åt sitt behagliga far niente. Ilan inrättar då åt sig, som honom bäst synes, och får dagen att gå till ända under läsning, historiska förstudier och promenader. Tro ändtligen icke, att han funderar på rikenas öde eller ens på sitt eget öde. Han törstår alltid, när ögonblicket kräfver det, att häfda sin ställning; men han blandar sig så till sägandes blott någon gång i regeringen, och låter sina ministrar ombestyra allt, och det är endast genom en stark tröghet han motsätter sig sina omgifningars Piren då dessa icke falla honom i smaken. I Biarritz tyckte Napoleon mycket om att vandra utåt stranden och tala om likt och olikt med hr Conti (kejsarens kabinettssekreterare); han hade alldeles ingenting emot, att hans omgifoing var munter, och tog icke illa upp, att man om aftnarne roade sig med allehanda sällskapslekar hos kejsarinnan. Det var således icke fråga om att läsa nya böcker eller Amulata an