debatter, at hvilka vurmen att tala vidt och bredt om allting gör politiska tilldragelser. Han är en filosofisk iakttagare och tyckes ha en noggrann kännedom om den franska nationen, hvilken än är ansatt af frihetsfeber, än begärlig efter en stark regering. Det är sannolikt att vi skolx få Napoleon III att tacka för den parlamentariska regeringens återupprättande och för ministeransvarigheten; allt efter som han blir äldre, känner han sjelf behaget af detta system, och han inser att det kan gifva säkra garantier för hans sons tillträde till tronen, Det är ju också just nutidens regeringsform. Men för ögonblicket är det alldeles icke fråga härom. Man mäste dessutom först låta kejsaren komma i lugn och åter sätta sig in i förhållandena, hvartill några dagar måste åtgå. Ni kan således vara förvissad om, att allt hvad som berättats är gripet ur luften. Det är hvarken fråga om ministerombyte eller förändring i Frankrikes politik. Det är mycket möjligt att kejsaren kan ha tänkt på planen om en afväpning, men den är icke närmare prötvad.