Aftonbladet – 23 oktober 1868, sida 3

hans mor ledsagade honom till stationen och kom tillbaka med en buttert triumferande min, såsom hennes vana var, då hon hade vunnit någon liten seger. Det ligger alltid någonting i giftermålsanbud som gör intryck på en ung flicka, hvilka känslor hon än må hysa för den man från hvilken det kommer. Det betecknar nästan alltid en kris i hennes lifs historia, det är en epok i hennes ungdom, till hvilken hon stundom ser tillbaka med ett leende, stundom äfven med vemod, men som hon icke gerna kan glömma. Dora hade i flera år vetat att John tyckte om henne, och det enda hon kunde undra öfver, var att han hade behöft så lång tid för att komma fram med sin bekännelse; och likväl hade hans frieri gjort ett lifligt intryck på henne. Hon ångrade icke sitt afslag, hon kunde icke tro, att hon någonsin skulle komma att ångra det, och likväl kände hon; att hon hade släppt ifrån sig: en af sina utsigter att bli lycklig som gvinnpa, John TAR var icke den rätta, men det är icke alltid dep rätte sn anm ler sig; han går ofta någon annanstädes eller dör tidigt eller lefver ogift, eller han har hustru och flera barn då man första ganger får se honom; kort sagdt, till och med en skönhet får endast och kan endast få ett visst antal beundrare och tillbedjare, och till och med en skönhet måste försona sig med det bedröfliga faktum, att den rätte måhända aldrig är med bland dessa. En hemlig stämma sade Pora detta, och ehuru hon var för modig och stolt för att frukta det ensamma lif, som sannolikt skulle komma att bli hennes lott, var hon dock för ärlig för att icke erkänpa för sig sjelf, att om hon hade förmått besegra sina känslor ända derhän, skulle det kanske varit bäst för henne om hon blifvit John Luans hustru,