Aftonbladet – 23 oktober 1868, sida 2

VV MO höra på hvad jag har att säga dig. Jag har tyckt om dig så länge jag lefvat. Medan du hade penningar, teg jag. Nu äro vi båda fattiga — och nu kan jag tala. Du känner min ställning. Jag kan ou gifta mig. Vill du dela min lott? Nej, tack skall du ha, John, svarade Dora med ett allvarligt leende; jag håller mycket af dig, men icke nog mycket för att gifta mig med dig. Men John, som hade väntat sig detta svar, ville icke förlora modet, och han sade det äfven. Nej, Dora, jag vill inte antaga ditt asslag. Jag har tänkt öfver detta i flera år, och jag är säker om att jag skulle kunna göra dig lycklig — mycket lycklig! Jag visste att u skulle säga nej; men jag trodde, och tror ännu, att du slutligen kommer att säga ja. Han talade mycket, bestämdt, och Dora såg äfverraskad Då honom. Var Jehn en rafet? Sku!a hon verkligen komma att osegra sina nuvarande känslor till den grad, att hon en gång skulle gifta sig med den godlynte vän och kusin, hon nu såg framför sig? Denna tanke gjorde henne nästan nedslagen; men, dock var det möjligt att sö, kunde ske. Äfven hon kunde — såsom mår. gen flicka före henne — gifva sin förste friare afslag och sedan återvända till hoxiom och vara glad öfver att finna tillflykt hos detta trofasta hjerta. Men hon ville icke låta John Luan hängifva sig åt en illusion, som, medan den band honom, lemnade henne fri, och hon sade hanom det. Men hvad behöfver du bekymra dig om let, när jag inte gör dets, svarade han otå-. igt. Jag sägen dig, att det har händt unlerligare saker.än det i verlden. Säg mig, iv det inte bra eget att du, rr Courtenays