Aftonbladet – 23 oktober 1868, sida 2

som förrunnit innan vi hinna säga att det är här! Förgäfves hade hon läst och betraktat. Hvarken bok eller tafla gaf henne någon lexa. Förgäfves hade de sagt henne huru generationer hade kommit och gått, huru reioner hade förändrats, huru somliga nationers 52 hade stigit ned i ett evigt mörker och huru andras hade gått upp och nått sin strålande middagshöja — det fanns ingenting starkare än allt detta i den arömmande flic kans hjerta. . Jag undrar hvad det var som stod i det der brefvet, tänkte hon, då dörren till biblioteket tillslöts bakom henne. Hon stod i en mörk, smal gång, men derifrån kunde hon se den stora, klart upplysta förstugan den breda trappan. Plötsligt öppnades hufvuddörren, och Jacques, begenten, visade in en lång, vacker ung man. ra stod för ett ögonblick stum, men i det nästa skyndade hon ifrigt fram. John! ropade hon gladt. John Luan! Han vände sig hastigt om-och fattade hennes utsträckta hand och såg på henno med ett Soklige glädjestrålande ansigte. Gud välsigne dig! sade han och derpå tillade han: Du är lika vacker som alltid. Ja, naturligtvis är jag det, svarade Dora muntert; men en sådan skälm tant är, som kunde säga att du inte skulle komma ! John Luan vexlade färg och såg genast helt , allvarlig och något förlägen ut. År min mor här? frågade han. Ja, hon kom för en liten stund sedan och är deruppe med mamma och miss Moore, Ha ni inte rest tillsammans? Nej! svarade John buttert. Innan Dora hann göra någon anmärkning, öppnades en dörr en trappa upp, och mrs Luan, som förmodligen hade hört sin sons röst, visade sig på öfversta trappsteget.