Re ————— ch öde gatan och de taklösa husen och sstade till stormen som tjöt kring Les loches, tänkte hon få huru tiden med sin emotståndliga kraft hade bortsopat mennikorna från. den döda staden. Jä, sade on till sina egna tankar, vi äroinför denne tarke. eröfrare såsom torra löf för stormen, ch det är sannerligen omöjligt att tänka ;å dessa saker och på samma gång hängifva ig åt fåfänga illusioner och farliga drömmar. Dora kände sig i detta ögonblick mycket ugn, full af filosofi. och der visdom som .komner från tanken och icke utstått erfarenhe—ens prof. Det var, såsom vi-redan nämnt, n stark storm, och denna bindrade Dora att höra att en vagn kom körande på sandgånsen fram till huset. Hon hörde ingenting örr än dörren till rummet, i hvilket hon satt, öppnades, och mrs Luan stod framför henne. Nej, se tanti ropade Dora och spran helt ötverraskad upp. Är det verkligen ni? — har ni verkligen kommit till oss? Ja, svarade mrs Luan; mr Templemore bjöd mig att:komma hit. Han visste att det skulle bereda dig nöje, sade han.. ah, så vänligt! utropade Dora i glad förvåning. Stannar tant länge qvar hos oss? Kommer John hit? Nej, svarade mrs Luan temligen sträft. Mr Templemore bjöd honom inte. Nej, naturligtvis,, sade Dora med ett muntert skratt; men han kunde ju taga in hos madame Bernard. Jag längtar så myc-, ket att få återse honom. Och mr Templemore, sade hennes tant, snär kommer han hit? Ja, tant; det vet jag verkligen inte — och hennes. ansigte, strålande som solsken, tycktes tillägga: Det frågar jag sannerligen cke efter. (Forts.)